Så kan tvångsåtgärder minska inom institutionsvården

– Om tvångsåtgärder som används i akuta situationer, främst avskiljning och fasthållning inom institutionsvård, och avskiljning och fastspänning inom psykiatrisk tvångsvård. Syftet är att öka kunskapen om vilka arbetssätt och metoder som kan förebygga och minska användningen av sådana åtgärder, säger Uliana Hellberg, som är projektledare vid Statens beredning för medicinsk och social utvärdering.

– Rapporten beskriver också hur barn och unga upplever tvångsvård, hur personal upplever sitt arbete i utmanande situationer, hur olika typer av tvång hänger ihop och vilka etiska frågor som väcks när samhället använder tvång mot barn. Ett viktigt budskap i rapporten är att mindre tvång inte automatiskt betyder bättre vård.

Hur har ni gått till väga för att nå era resultat?

– Det bygger på strukturerade och systematiska litteratursökningar, senast uppdaterade i februari 2025. Totalt gick vi igenom drygt 13 000 artiklar och inkluderade till slut 36 vetenskapliga studier. Av dessa handlar 13 om effekter av olika insatser och 13 om barns, ungas och personals upplevelser och erfarenheter.

– En styrka i projektet var bredden i den samlade kompetensen. Här deltog experter inom socialt arbete, kriminologi, psykiatri och omvårdnad, vilket bidrog till att belysa frågorna från flera håll.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det finns insatser som kan minska användningen av tvångsåtgärder. Särskilt tydligt stöd finns för arbetssätt som syftar till att förändra hur organisationen fungerar och hur personalen arbetar, till exempel olika traumainformerade insatser. Dessa har i studier kopplats till minskad användning av avskiljning, fasthållning och fastspänning.

– Gemensamt för de insatser som visat tydligast effekt är att de bygger på samarbete, respektfulla relationer och barns och ungas delaktighet. De innehåller också delar som stärker personalens möjligheter att arbeta förebyggande, till exempel utbildning och handledning.

Är det något som har förvånat under arbetet?

– Det är slående hur tydligt forskningen pekar på betydelsen av relationer och hur arbetet är organiserat, snarare än på specifika metoder. Det är alltså inte i första hand vilken manual som används som gör skillnad, utan hur personal och barn möts och hur arbetet runt dem är uppbyggt.

– Ett annat iögonfallande resultat är hur lika fynden är oavsett vårdform. Trots skillnader mellan psykiatrisk vård och institutionsvård pekar forskningen i samma riktning när det gäller vilka arbetssätt som hänger ihop med minskad användning av tvångsåtgärder. Även studier från ungdomsfängelser visar liknande mönster.

Vem bör ta del av rapporten?

– Myndigheter, kommuner och regioner som möter barn och unga eller har möjlighet att påverka hur vardagen formas i slutenvård och inom barn- och ungdomsvården. Rapporten är också relevant för organisationer som företräder barn och unga, och för lärosäten och forskare.