Så får vi socialsekreteraren att stanna inom barn och ungdom

Doktoranden, Pia Tham, har däremot lämnat sitt jobb inom den sociala barnavården för att arbetssituationen blivit ohållbar. Det håller på att bli ett genomgångsyrke, menar hon.

– Genom sina undersökningar kunde hon belägga att det var på det sättet. Det är allvarligt. Arbetet måste skötas på ett kvalificerat sätt för att barn och familjer inte ska bli mer utsatta än de redan är.

Men varför hade utredning av barn och unga gått från att vara ett högstatusjobb till ett ingångs- och genomgångsyrke?

Det började med den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, förklarar Anna-Lena Lindqvist. Kommunerna drogs med väldiga ekonomiska underskott och sparkrav. Samtidigt lanserade den brittiske professorn Christopher Hood begreppet New public management som fick genomslag i många länder, däribland Sverige. Där används metoder från näringslivet för att bedriva offentlig verksamhet mer effektivt och till lägre kostnader.

Arbetsledarna, berättar hon, fick större ekonomiskt ansvar för att lättare kunna göra förändringar på sina enheter. De försvann bort från det vardagliga arbetet in i pappershögar, administration och budgetmöten. Även för socialsekreterarna växte pappersarbetet och det blev mindre tid över till samtal med klienterna. Arbetsvillkoren blev sämre och personalomsättningen ökade.

– Det är trams alltihop. Det finns inte en likhet mellan en marknad och social barnavård. Det går inte att marknadsanpassa och effektivisera det sociala barnavårdsarbetet annat än genom att sänka kvaliteten. Styrprinciperna har ställt till många problem.

Tidigare hade nyexaminerade socionomer kunnat luta sig mot erfarna kollegor. Men den höga personalomsättningen innebar att de nu mötte kollegor som själva var rätt nya. Arbetsledarna var också mindre närvarande som stöd.

– Det blev ett sammanbrott i mottagandet av ny personal.

2008 började Anna-Lena Lindqvist samarbeta med en forsknings- och utvecklingsenhet i Uppsala län för att minska personalomsättningen bland barnavårdshandläggare. Under flera år jobbade hon med att kartlägga problemen i åtta kommuner och utveckla program för att rekrytera och behålla socionomer.

Samtidigt började det hända saker på nationell nivå. Sveriges Kommuner och Regioner tog fram ett handlingsprogram för den nationella barn- och ungdomsvården. Regeringen tillsatte Cecilia Grefve som nationell samordnare. Socialstyrelsen tog också fram ett stödprogram för yrkesintroduktion av nyanställda socialsekreterare inom den sociala barn- och ungdomsvården.

– Men det är komplicerat för arbetsledarna. Man försöker förbättra förutsättningarna samtidigt som det sker nya förändringar av verksamheten, det är som att försöka springa ett maratonlopp när det blåser full storm.

Hur ska då arbetsledare skapa en bra arbetsmiljö för sina nya anställda?

Något som Anna-Lena Lindqvist har sett i sina studier är att det behövs en bra blandning av trygghet och utmaning. Först behöver den nyexade en introduktion till sin nya arbetsplats. Tid att lära sig rutiner, lära känna kollegor och etablera relationer med samarbetspartners. Men för att utvecklas och bli en mogen, kvalificerad yrkesperson måste den nya socionomen också möta många olika klienter i olika situationer.

– De bör ganska snart få möjlighet att börja möta klienter och bygga upp en solid bas av klienterfarenheter. Men de behöver samtidigt uppbackning av erfarna kollegor, så att de inte går på grund i sina ärenden.

Introduktionsperioden är längre än många tror, fortsätter hon. Det finns en tendens att betrakta socialarbetare som jobbat i ett, två år som erfarna. Men det är först nu som det sociala arbetet börjar på allvar och de anställda behöver en annan typ av stöd. De nya socionomerna börjar inse vilka stora, svåra och komplicerade problem som många klienter står inför. Hur lite de själva som socialsekreterare egentligen kan göra. Då finns en risk att de ger upp.

– De behöver hjälp att se möjligheterna att komma vidare. Det måste finnas erfarna kollegor som kan visa upp det sociala arbetet. Visa vad man behöver hantera och stå ut med, vilka tidsperspektiv man behöver ha. Det måste finnas utrymme för det på arbetsplatsen.

Socialhögskolor och socialtjänsten måste också lära sig samverka och se att de bidrar med olika saker till personalens utveckling. Studenter älskar när det kommer in yrkespersoner och berättar om sina jobb eller när de får praktisera på fältet. Men det tar inte bort behovet av inskolning. Utbildningsinstitutionerna kan också behöva komma in igen efter några år och bidra med teoretisk input, till exempel genom magisterutbildning.

– Socionomerna förhåller sig till teorin på ett annat sätt än tidigare, när de har praktiska erfarenheter att hänga upp den på.

Det kollegiala stödet är oumbärligt för dem som är nya i yrket, poängterar Anna-Lena Lindqvist. Kollegorna nämns ofta som betydelsefulla kunskapskällor. Socialsekreterarna måste också få möjlighet att utbyta erfarenheter i sina team för att få en gemensam kunskapsbas.

– Det är arbetsledarens uppgift att se till att arbetet kan organiseras på ett sätt som gör att det finns utrymme för kunskapsutbyte.

Gemensamma fikapauser är också viktiga, både för sammanhållningen och för att få ett avbrott i jobbet.

– Arbetsledaren bör vara uppmärksam på om medarbetare slutar komma och fika, det är en varningssignal på att personen är överbelastad. Men det är komplicerat, vad gör man om någon är överbelastad men det inte finns resurser att anställa mer personal?

Anna-Lena Lindqvist menar att det är bra att ha ett strukturerat program där arbetsledaren presenterar för nyanställda vad de kan förvänta sig i form av resurser, vidareutbildning, gruppstöd, handledning och avlastning.

Datorer och dokumentationssystem måste också fungera och vara anpassade till arbetsuppgifterna så att social-sekreterarna inte blir sittande med låsta system.

– Sådant skapar mycket irritation och arbetsuppgifterna blir svårare än de behöver vara.

Enligt Anna-Lena Lindqvist bör arbetsplatsen både jobba långsiktigt och ha en beredskap för akuta händelser. Ofta har handläggaren planerat sin dag, men planerna kastas omkull av akuta händelser. Enheter som har skapat en jourfunktion som hanterar akuta händelser, i stället för att bara släppa dem rakt in i gruppen, fungerar bättre.

– Annars blir det bara en röra av alltihop. Personalen rycks hela tiden iväg till akuta ingripanden och dokumentationen läggs på hög. Det kan ge en känsla av stress, överbelastning och att inte ha kontroll.

Men vad händer med socialtjänsten och hjälpen till klienterna om vi inte kommer tillrätta med problemen?

– Då fortsätter arbetsuppgifterna att växa och växa. Det man inte lyckas åstadkomma när barnen är i förskole- och lågstadieålder kommer tillbaka i form av gäng och kriminalitet i tonåren och som utvecklad kriminalitet när de är vuxna, säger Anna-Lena Lindqvist.