Detta är ett svar på IVO:s replik ”Vi bedömde att vi hade bra beslutsunderlag. Läs repliken här
Läs det första inlägget i debatten här: Vad kan man lära av IVOs granskning
Vi är glada över att IVO svarat på vårt inlägg och håller naturligtvis med om att fallet Lilla Hjärtat har något att lära oss alla. Vårt inlägg handlar just om vad man kan lära och hur man kan göra det, med andra ord hur professionen och andra beslutsfattare kan tillföras kunskap utifrån det som hände.
IVO skriver att man kan välja de metoder som är mest ändamålsenliga vid varje tillsyn. Det är därför svårt att förstå varför IVO inte talat med socialtjänstens handläggare för att på det sättet skaffa sig en bild av hur de som hanterat ärendet resonerat och inte minst varför man gjorde som man gjorde. Detta är inte en ”rättvisefråga” utan skulle vara ett sätt att få fram den fördjupade kunskap som kan leda till förbättringar på både kort och lång sikt. IVO motiverar det man kallar ”skrivbordsgranskning” med effektivitet (betyder det snabbhet eller kostnadseffektivitet?), men är det inte viktigt i ett sådant här exceptionellt fall att framför allt se till att göra en tillräckligt djupgående granskning? Det skall tilläggas att handläggarna i ett brev till socialministern skrivit att de är mycket kritiska till att IVO valt att inte tala med dem eller någon annan på deras socialkontor (SVT.se, 27 oktober 2020).
Vi finner det för övrigt märkligt att IVO i sitt svar skriver att ärendet är väl dokumenterat, samtidigt som man i granskningen kritiserar just dokumentationen (man ”saknar resonemang”, man ”kan inte utläsa av dokumentationen” osv).
Avslutningsvis: IVO har ett stort ansvar och granskningsmyndighetens beslut påverkar rimligen hur landets socialtjänster utför sitt arbete. Vi hade gärna sett ett svar på vår fråga om inte en granskning av IVOs slag riskerar att leda till mer byråkrati och mer dokumentation i stället för att ”aldrig ducka för att agera när vi har skäl att tro att barn far illa”. En genomgående och välkänd kritik mot socialtjänsten är att socialsekreterare använder för mycket tid till möten och byråkrati och för lite till att träffa barn och föräldrar.
