Under snart trettio år har jag varit yrkesverksam socionom inom olika verksamheter; socialtjänst, BUP, HVB-hem och skola/elevhälsa. Socialtjänsten har alltid varit en närvarande och betydelsefull aktör och samarbetspart för mitt yrkesutövande.
I sin debattartikel ”Vi måste återinföra skolhälsovården” (220408) skriver Dr Wretlind att det före 2010 fanns en grundläggande tillit till samhällssystemet, men att denna ömsesidiga förtrolighet därefter luckrats upp. Skälet till den växande tillitsbristen anges vara att skolhälsovården tolkat att det (enkom) är läraren som skall anmäla oro till socialtjänsten, vilket är fel. Lärare är en av alla professioner som skall anmäla oro, vilket ur barnets perspektiv är ett förstärkt skydd då fler uppmärksamma ögon kan se och upptäcka. Det framgår tydligt i socialtjänstlagen (SFS 2001:453, 14 kap 1§) att den professionelle som är anmälningsskyldig ska anmäla till socialtjänsten om hen i sin yrkesroll misstänker eller får kännedom om att ett barn far illa. Dock finns det indikationer om en organisatorisk kutym inom skolans värld där rektor undertecknar de orosanmälningar som skickas till socialtjänsten.
Återigen finns det felaktigheter i Dr Wretlinds utsaga om att det är lag på att rektor är den som skall göra orosanmälan. Att lärare (ofta) skulle föra svåra samtal i klassrummet med andra barn som åhörare är för mig ytterligare en helt okänd uppgift som Dr Wretlind förmedlar till oss. Lärare har daglig kontakt med sina elever och har därmed en omedelbar möjlighet att få kännedom om missförhållanden. Vidare påtalas i debattinlägget att om rektor och lärare är ansvariga för en orosanmälan skapas ett motsatsförhållande och därmed per se en kränkning av familjen. Inte heller denna utsaga finner jag belägg för. Min absoluta erfarenhet är att lärare använder skolans elevhälsoteam för konsultation och vägledning i komplexa ärenden där erfarenhet, samsyn och kompetens skapar möjlighet för svåra samtal inom ramen för skolans uppdrag och alla barns bästa. Skolkuratorn är skolans och elevhälsotemets psykosociala expert. Denna expertis används därför som den mest adekvata och lämpliga länken mellan skola och socialtjänst.
En obruten (psykosocial, medicinsk, psykologisk och pedagogisk) hälsofrämjande- och förebyggande kedja för alla barn skapar ett starkt samhälleligt generellt skydd. Hur detta är organiserat skiljer sig åt i landet. På vissa ställen är det som Dr Wretlind skriver, rektor som är ansvarig för elevhälsan och i andra kommuner finns det en centralt organiserad elevhälsa med elevhälsochef. Dock kan aldrig rektor vara medicinskt ledningsansvarig för elevhälsans medicinska delar. Detta måste delegeras till professioner med legitimation vilken utfärdats av Socialstyrelsen.
Jobbet med att förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga görs inte enbart genom att återinföra skolhälsovård. Det är ett för ensidigt och endimensionellt perspektiv. Det behövs alltmer komplexa åtgärder. En sådan samhällelig insats, bemyndigande och legitimitet skulle vara att ge förutsättningar för ett förstärkt tvärprofessionellt samarbete och samordning inom skolan. I ett sådant framtidsscenario ser jag att första linjens vård (primärvård) skulle ges till barn på skolan från alla professioner i teamet; läkare, sjuksköterskor, psykologer och kuratorer. Inom hälso- och sjukvården har alla dessa fyra professioner legitimationer utfärdade av Socialstyrelsen. Denna riktning skulle också ge barn, föräldrar och samverkansparter en tydligare bild av vilken profession inom skolan som handhar olika problemområden och ansvar. Det skulle också skapa en samlad bild, i tvärprofessionellt samarbete, för barns bästa och barnets utveckling.
Maria Kjellgren
Auktoriserad Socionom
Leg. Hälso- & sjukvårdskurator
Leg. Psykoterapeut
Handledare i psykoterapi
Doktorand i socialt arbete
Fotnot: Ett slutord kommer publiceras under fredagen
