Rebecca Svensson tar fajten för barn och unga

– Det är ganska nyligen ändå, eller hur? skrattar Rebecca Svensson, som gjort sig bekväm i den knallröda skinnsoffan.

Hon har varit rasande tidigare i sitt liv: på individer, på felparkeringar och framförallt
– på socialtjänsten. Och nu är hon enhetschef för Barn och familj i Åstorps kommun. Visst har hon fått omvärdera mycket i vuxen ålder, berättar hon, som den gamla sanningen att socialsekreterare i regel är känslokalla idioter. Tvärtom – hennes kollegor och medarbetare vill inget annat än att hjälpa.

Kritiken mot hur samhället behandlade henne som barn är dock intakt.

– När jag läser min dokumentation blir jag mörkrädd. Jag fattar inte. Själv hade jag -omhändertagit den där flickan på en gång.

Den knallröda skinnsoffan är placerad bredvid en knallblå boxningsring: vi befinner oss i en träningshall i Helsingborg. På väggarna synliga vattenrör och bilder på Mohamed Ali. Intill oss en läskkyl som brummande försöker överrösta oss – och som Rebecca Svensson resolut kortsluter genom att dra ut sladden.

I den här hallen har hon tillbringat många timmar, både för egen träning och som coach. Den har varit viktig. Annars är just platser något hon ”aldrig haft lyxen” att fästa sig vid, som hon skrev i ett sms inför vårt möte.

Under hela uppväxten var hon ständigt på väg bort eller hem, och vad som var vad gick inte alltid att avgöra. ”Borta” kunde vara en trygg plats mellan två varma fosterföräldrar i en stor dubbelsäng, ibland mer hemma än den där lägenheten där en ensamstående mamma bröts ned av drogmissbruk och psykisk sjukdom.

En sak lärde hon sig hur och helst: en plats var aldrig permanent. När hon var sex år hade hon varit placerad på tio ställen.

– Jag har minnen av att mamma brister. Hon faller ner tillbaka i drogträsket och går till socialtjänsten för hjälp. Några dagar senare ångrar hon sig och tar hem mig och min lillasyster. Och så tar hon en överdos, och socialtjänsten för oss till jourhem. Två dagar senare kommer hon och hämtar oss igen. Så där höll det på.

Hon upplevde det som att ingen vuxen ville veta. Ingen frågade om blåmärkena. Någon gång försökte hon faktiskt berätta, som när hon var tio år och vände sig till skolsköterskan med en försiktig och underdriven antydan.

– När jag kom hem satt socialtjänsten i vardagsrummet, framför mamma som grät för att jag varit så hemsk, och så vände sig den ena socialsekreteraren till mig: ”Du har sagt att din mamma slår dig, stämmer det?”

Alltså – vad ska man svara då?

Inte konstigt att hon blev utåtagerande. Om någon tittade snett på henne i skolan kunde hon slå till.

– Jag har blivit utsatt för så mycket psykiskt och fysiskt våld i mitt liv, och jag har haft så lite kontroll. Därför gav jag mig på folk för minsta lilla. Men när jag började med boxningen slutade jag med det. Jag tog tillbaka kontrollen. Och styrkan. Ingen kunde sätta sig på mig längre.

Den där käftsmällen 2013 var ett olyckligt undantag: en person på krogen gick oprovocerat fram och gav henne en örfil och hon reagerade instinktivt med en rak höger. I övrigt har hon bemästrat ilskan, liksom så mycket annat i livet. Det här är ett tema i Rebecca Svenssons berättelse: vid några avgörande situationer har hon lyckats resa sig på tio.

Som när hon i fjortonårsåldern gick till polisen, berättade om hemförhållandena och för första gången blev tvångsplacerad enligt LVU. Eller när hon vid dryga tjugo sökte hjälp, efter att ha sugits ned i en malström av mardrömmar och alkohol.

För Rebecca Svenssons lillasyster däremot gick det inte.

På ett av hemmen lyckades hon till sist bli drogfri, men efteråt föll livet snabbt ihop.

– De placerade henne i ett hus mitt ute på landet. Det här stället var så litet att du manuellt måste sätta ut en stoppskylt för att tåget ska stanna. Hon hade tre timmar till närmaste NA-möte. Det fanns liksom inget stöd, ingen som hade koll på henne.

Efter bara några månader var hon på nytt fast i missbruk.

– En dag ringde hennes pappa mig. Polisen i Danmark hade hittat henne död. Hon hade tagit en överdos.

De senaste åren har det kommit flera larm om missförhållanden som rör samhällets vård av barn och unga, och regeringen har tillsatt en utredning. Så med det inifrånperspektiv som Rebecca Svensson har – vad skulle behöva göras för att förbättra situationen för den här gruppen?

En sak hon lyfter fram gäller eftervården, både för de unga vuxna som kommer till eget boende och för de barn som återvänder till sina familjer. Själv kände hon sig som barn alltid bortglömd när det inte pågick någon insats, vilket skadade relationen till samhället: hon behandlades inte som en person, upplevde hon, utan som ”ett objekt som behövde flyttas runt”, ”ett namn på ett papper som de aldrig kunde stava rätt.”

– Jag tycker att socialtjänsten efter avslutad placering, oavsett om den är frivillig eller under tvång, ska ha ett uppföljningsansvar i sex månader, där vi ska säkerställa att barnet och familjen får den hjälp de behöver. En familjebehandlare borde också vara obligatorisk under den tiden.

Den här typen av ”mellantvång” skulle vara en viktig del i att överbrygga det glapp mellan SOL och LVU som Rebecca Svensson identifierar som ett stort problem. Hon berättar frustrerad om ett ärende som hon har haft, där det inte fanns grund för ett LVU, samtidigt som alla på socialtjänsten visste hur illa barnen hade det hemma.

– Vi måste alltså vänta tills det händer något extremt, där barnen tar verklig skada, för att då omhänderta dem. Är inte det sjukt?

Problemen i barnavården är dock större och mer strukturella än att enskilda åtgärder drastiskt skulle kunna förändra situationen, tror hon. Det handlar om brist på resurser och kompetens. Rebecca Svensson vill därför se utökad lagstiftning, som krav på vissa påbyggnadsutbildningar för att få jobba med myndighetsutövning inom barn och unga. På det sättet skulle inte kommunerna kunna prioritera bort dem av ekonomiska skäl.

Man kanske också kunde lagstadga om att en utredare får ha max femton utredningar, spånar hon på, och konstaterar:

– Det är i min drömvärld.

Rebecca Svensson ursäktar sig emellanåt, när hon tycker att hon blir väl engagerad i någon fråga. Ibland har hon svårt att veta om det är barn–Rebecca eller socionom-Rebecca som reagerar, säger hon.

– Jag brukar säga att det här jobbet för mig är ett självskadebeteende. Jag kan bli lite för arg och passionerad när jag hör vissa saker, men jag har lärt mig att finna mig.

Ja, det gäller att inte fastna i frustration över systemet, säger hon, utan att se till det som faktiskt går att göra. För det finns alltid saker att göra. Själv har hon precis, med projektpengar från Socialstyrelsen, varit med och tillsatt en behandlare i Åstorp som bara jobbar med placerade barn, för att säkerställa att de får den vård de behöver.

– Att bli placerad hos en familj är inte samma sak som att få vård. Familjen har inte kunskap för att hantera trauman och PTSD och allt som barnet kanske har varit med om. Ändå är attityden oftast: ”Nu är du placerad, och då är allt bra.”

Också detta har hon egen erfarenhet av.

– Hade jag fått en stabil placering och samtidigt fått jobba med mina anknytningssvårigheter så hade det kanske gått bättre för mig.

Man får inte heller glömma den makt man faktiskt har som socialsekreterare, och som ”liten människa” generellt, som hon säger: att ställa frågor. Det är kanske den enskilt viktigaste saken för en socialsekreterare inom barnavården, enligt Rebecca Svensson.

– Du kan inte hjälpa om barnet svarar eller inte, men om du frågar och visar att du lyssnar så lägger du en grund för en bra relation. På det sättet kommer barnet kanske att ha en bättre bild av socialtjänsten nästa gång det träffar en socialsekreterare – och kanske kommer det att vilja berätta då.

Visst kan Rebecca Svensson fortfarande känna ilska och sorg, men hon har slutat att slå folk på käften. Hon får i stället utlopp för sina känslor genom de föreläsningar som hon regelbundet håller för kollegor, myndigheter
och organisationer, liksom genom blogginlägg och poddar.

Och när inte det räcker slår hon på en boxningssäck som hon har hängande hemma. Hon fick den i tonåren av en livsviktig socialsekreterare.

– Jag matar i tjugo minuter tills endorfinerna kommer

VIKTIGA HÄNDELSER

1999 LVU

”Jag var fjorton år när jag äntligen vågade berätta vad som hände hemma och fick LVU för första gången. Det är ett fruktansvärt minne. Jag var så rädd och det var så plågsamt: att hänga ut min mamma, att berätta allt för polisen, och att inse att socialtjänsten inte trodde på mig från början. Mamma gav en helt annan bild av situationen.”

2001 Viktig socialsekreterare

”Jag fick en socialsekreterare som hette Kristina Lindqvist. Hon var den första inom socialtjänsten som jag kände lyssnade på mig. Hon var den första som stavade mitt namn rätt i alla journaler! Genom att ge mig utrymme kände jag plötsligt att alla var inte skit, socialtjänsten var inte bara skit.”

2002 Boxning

”Det är inte platser som varit viktiga i mitt liv, utan personer. Många frågar mig hur det kom sig att jag klarade mig när inte min syster gjorde det. Jag tror det beror på att jag har haft förmågan att kroka fast mig i människor. I boxningen var det framförallt min coach, Mats Persson, som var avgörande. Han såg mig och trodde på mig.”

2010 Förlust och flykt

”Min lillasysters självmord var det värsta jag har varit med om. Samma år flyttade jag till Australien, för att fly hela mitt livsöde, och tänkte aldrig komma hem igen. När jag väl kom dit insåg jag att man inte kan fly sig själv. Det var där det började växa och gro i mig: Ska jag plugga vidare?”

2013 Socionomprogrammet

”Jag hade bestämt mig för att aldrig bli socionom. Framförallt inte arbeta med barn och unga. Absolut inte utreda. Ändå började jag på socionomprogrammet. Lärde känna fantastiska Saera Khan som arbetade inom socialtjänsten. Hon anställde mig som utredare efter examen. Jag älskade jobbet.”

2016 Relationer

”Min uppväxt gav mig anknytningsskador, vilket ledde till att jag länge hade väldigt flyktiga förhållanden: så fort det har blivit jobbigt har jag dragit. Anknytningsskador är något som man måste jobba med, och de kom upp också i relationen till min man, Kristian. Men han hade tålamodet och styrkan att stanna kvar.”

2017 Startar eget företag

”Det var tack vare tidigare nämnda Saera Khan som jag började föreläsa. Hon jobbade då som biträdande enhetschef i Helsingborg och bjöd in mig, för att hon tyckte att hennes socialsekreterare behövde höra det som jag hade att berätta om min uppväxt. Att föreläsa är numera det bästa jag vet.”

2020 Mamma

”Jag har alltid tänkt att jag inte ska bli mamma, då jag har trott att jag inte skulle kunna älska mitt barn. Min mamma kunde ju inte älska mig på rätt sätt. Jag var rädd för att jag skulle titta på henne och hata henne. I samma sekund som hon kom och de lade henne på mitt bröst, kände jag bara: Fy fan vad jag ska älska och skydda den här människan.”

2021 Enhetschef

”När jag var föräldraledig träffade jag dåvarande chefen för Barn och familj på den lokala pizzerian, som sade: ”Ska inte du jobba hos oss?” Jag tycker att jag passar som chef. Jag mår bra när andra mår bra – på gott och ont. Och jag tar jobbet på blodigt allvar. För mig är det på liv och död.”