Livet i skuggsamhället – ett utanförskap som riskerar att växa: ”Det är svårare nu”

– Jag har undersökt situationen i länder som Ryssland och Turkiet, där det finns en hög grad av korruption och skuggekonomi. Att det lever många papperslösa där kan man förstå, men i Sverige?

Papperslös är någon som lever i ett land utan tillstånd eller rättslig status. Det kan till exempel handla om asylsökande som nekats uppehållstillstånd och gått under jorden, eller om personer som kommit hit för att arbeta på den informella arbetsmarknaden. Som orsak till det växande skuggsamhället brukar man lyfta fram flyktingkrisen 2015 och de allt mer restriktiva asylbedömningarna.

Sherzod Eraliev följer specifikt uzbekerna. Enligt officiell statistik finns det fler än 5 000 av dem i Sverige, men han uppskattar att det i verkligheten handlar om någonstans mellan 15 000 och 20 000, av vilka den överväldigande majoriteten är papperslösa.

– De är mest engagerade i dagjobb, utan någon kontinuitet. En del lagar mat hemma och säljer. Många arbetar också på pizzerior och kaféer. Du ser dem inte, men i köket där bakom hjälper de till med att diska och förbereda maten.

LÄS OCKSÅ >>> Expertfrågan: Vem ansvarar för försörjningen av personer som inte får vistas i landet?

Somliga har flytt politisk förföljelse i hemlandet, medan andra kommer hit för att försörja sig själva och sina familjer. Att allt fler väljer Sverige beror på det ekonomiska välståndet här. Men tillvaron är tuff. De arbetar ofta tiotimmarspass med en ledig dag i veckan, för en månadslön på kanske 15 000. Och risken finns att pengarna uteblir – arbetsgivare kan alltid hota med att ange dem som trilskas för polisen.

– Hälsan är ytterligare ett problem. Eftersom de inte har dokumenterad status kan de inte uppsöka sjukvården, samtidigt som det ofta tunga arbetet gör dem utsatta för skador och sjukdomar.

Sofie Arvidsson på Stockholms Stadsmission möter en annan grupp av papperslösa. Hon är enhetschef för projektet Baba, dit unga ensamkommande upp till 25 år kan vända sig för stöd, råd och en del praktisk hjälp. Förra året rörde det sig om 300 personer. Deltagarna kommer från länder som Somalia, Etiopien, kurdiska Irak, Marocko, Sydsudan, och Afghanistan, och majoriteten av de papperslösa har sökt uppehållstillstånd men fått avslag.

– De flyttar runt mycket, inom Stockholm och mellan städer, och sover hos vänner. Ibland kanske de får tillbringa natten utomhus eller i kollektivtrafiken. De är utsatta för arbetsexploatering, och hotas av arbetsgivare, ibland med våld.

LÄS OCKSÅ >>> Kyrkan sista utvägen för Flora och Simone

Både Sherzod Eraliev och Sofie Arvidsson berättar att de personer som de står i kontakt med har bra koll på debatten och samhällsklimatet. De är högst medvetna om den hårdnande politiska linje som först den socialdemokratiska regeringen slog in på, och som nu Tidöpartierna fortsätter och utvecklar med en lång rad förslag på åtgärder: folkräkning; en högre grad av inre gränskontroller; och inte minst: en plikt för kommuner och myndigheter att informera polisen och Migrationsverket om papperslösa.

– De får ofta reda på nya politiska utspel ungefär samtidigt som vi får det, och de uttrycker stor oro för vad de innebär för dem och deras chanser att få stanna i Sverige, berättar Sofie Arvidsson.

De mår väldigt dåligt, säger hon. Många uttrycker att de inte har något hopp alls för framtiden, och det är inte ovanligt med suicidala tankar.

– De menar att de har försökt sitt bästa, studerat, lärt sig svenska, och de vill inte något annat än att betala skatt. Det återkommer hela tiden: ”Jag vill bara jobba och betala skatt”. Ändå upplever de att Sverige inte vill ha dem här, och att det inte finns någon plats för dem här.

Så vad skulle Tidöavtalets många åtgärder mot skuggsamhället få för effekter om de blev verklighet? En del papperslösa, särskilt barnfamiljer, skulle kanske lämna Sverige. Det säger Jacob Lind, migrationsforskare vid Lunds universitet.

– Tänk dig att du har barn som inte kan gå i skolan, inte kan få vård, inte kan gå till ett bibliotek utan att bli angivet – det är ju ingen förälder som vill att ens barn ska leva så.

Han gör just nu en studie i Danmark, som har gått längre än Sverige i restriktiv riktning, och där barn inte har samma rätt till vård och skola.

– Jag har det inte svart på vitt, men mitt intryck är att det är relativt få familjer som lever som papperslösa där. Har man behövt gå under jorden så har man kanske inte gjort det i Danmark, utan åkt till Tyskland eller Sverige i stället. Men det har ju byggt på att det funnits någon annanstans att åka. Om alla skulle göra som Danmark skulle man skapa enormt mycket misär.

LÄS OCKSÅ >>> Så har särskilda team lyckas stärka asylsökandes och papperslösa rättigheter

Samtidigt är det ett faktum att många skulle bli kvar i Sverige, oavsett graden av repression. Det säger Anna Lundberg, professor inom rättssociologi vid Lunds universitet. Om alternativet är krig och förföljelse kommer få att välja det, och alla har inte möjlighet att åka runt i Europa på jakt efter ett uppehälle.

Det finns också en grupp som inte kan återvända till sitt hemland ens om de skulle försöka göra det: de statslösa, som av olika anledningar inte har medborgarskap.

– Ta som exempel en person som föddes i ett västafrikanskt land och sedan, på grund av en väpnad konflikt, flydde till ett närliggande land som barn. Det landet har inga papper på den personen, och personen själv har inga bevis för att hen är medborgare i ett visst land.

Det finns inga siffror på hur många i Sverige som befinner sig i ett sådant limboläge, men Anna Lundbergs bedömning är att gruppen statslösa och personer som inte fått en ordentlig och rättssäker bedömning av sina skyddsbehov växer.

– Det beror på att vi har en mer restriktiv asylprocess i dag. Det har aldrig varit lätt att få asyl i Sverige, men det är ännu svårare nu än tidigare. Även om man kan beakta praktiska verkställighetshinder och bevilja uppehållstillstånd på grund av sådana hinder, görs inte det.

Anna Lundberg ser paradoxalt nog en risk för att skuggsamhället skulle djupna av starkare repressiva insatser. Behovet av välfärd, men också av att kunna hålla sig undan från staten, skulle kunna generera parallella stödsystem, upprätthållna av organisationer och olika nätverk.

Sofie Arvidsson på Stadsmissionen är också rädd för att utanförskapet kan bli värre framöver. Särskilt om informationsplikten blir verklighet, och de papperslösa inte vågar söka hjälp hos till exempel socialtjänsten.

– Vad jag är orolig för är att fler kommer att hamna i en större utsatthet än tidigare, eller att utsattheten kommer att pågå i en längre period. Om man tänker att de här åtgärderna är till för att bekämpa det så kallade skuggsamhället så riskerar det snarare att göra så att människor fastnar ytterligare i utsatthet.

Sofie Arvidssons oro har en empirisk grund, åtminstone om man ska gå på erfarenheter från Malmö. Där krävde nämligen gränspolisen år 2016 att socialtjänsten skulle bryta sin sekretess och utlämna uppgifter om hundratals papperslösa personer. Migrationsforskaren Jacob Lind skrev på sin doktorsavhandling på den tiden och stod i kontakt med flera av Malmös irreguljära migranter.

– Innan dess hade de haft ganska mycket kontakt med socialtjänsten. I Malmö hade de papperslösa nämligen möjlighet till ekonomiskt bistånd, och min bild är att väldigt många också använde sig av den möjligheten. Då kunde de ju betala hyra och mat. Det gjorde all skillnad i världen för de här människorna.

När nyheten om gränspolisens krav kom befann sig Jacob Lind på ett läger på Österlen med en del av de papperslösa familjerna.

– Folk sade: ”Jag vet inte om jag kan åka tillbaka till Malmö i morgon kväll, för tänk om polisen står utanför min dörr?” Det var otroligt oroligt. Och det var ju också många som blev tagna på det sättet. Efter det var naturligtvis förtroendet för socialtjänsten borta.

Hur situationen kommer att bli för de papperslösa framöver beror till viss del på hur professionerna, och däribland socionomerna, agerar. Det menar Anna Lundberg vid Lunds universitet. Det politiska och sociala trycket i frågan kringskär den enskilde socialsekreterarens handlingsutrymme, medger hon, men frånvaron av enhetliga nationella riktlinjer vad gäller bistånd till gruppen skapar ändå visst utrymme för individuella hänsyn.

Och även nya lagar måste de tolkas, påpekar hon.

– Nu pratar jag som rättssociolog, och då är det så att när lagstiftning används i enskilda beslut finns det alltid ett utrymme för tolkning. Det som händer när man använder lagen är att man dels tolkar rätten, den juridik man har och hur man ska tolka den, dels den sociala verkligheten, omständigheterna i det enskilda ärendet.

Mycket handlar dock om hur man mobiliserar, säger hon, på arbetsplatser och i debatten. Hon tror att det kommer att bli viktigare med protester, i solidaritet med människor i utsatthet och till skydd för sin egen yrkesetik, och talar om sådant som att upprätta mjuka brandväggar för att skydda papperslösas uppgifter.

– Om vi ser till hur mer inkluderande institutioner har vuxit fram, handlar det väldigt mycket om att människor, till exempel socionomer, slutit sig samman i en gemensam kamp. Här har mänskliga rättigheter ibland kunnat användas som ett viktigt verktyg.

Men hur ska vi då få bukt med det här skuggsamhället, som väl ingen vill se? Migrationsforskaren Jacob Lind drar sig för att ge ett svar. Det är inte hans uppgift att ge policyförslag, säger han, och ser inga enkla lösningar.

– Med tanke på hur orättvis och ojämlik världen är, och hur den blir alltmer ojämlik, så ser jag inte att skuggsamhället är någonting som kommer att försvinna. Just därför behöver vi se till att de människor som befinner sig där får sina rättigheter tillgodosedda. Inte minst barnen.