Av: Marie Sallnäs

22 sep 2020

Av: Tommy Lundström

22 sep 2020

22 sep 2020

TEMA / Lilla hjärtat

Ställ krav på barnets offentliga biträde vid LVU

Illustration: Marika de Vahl

I LVU-utredningen (2015:71) menar utredaren bland annat att särskilda lämplighetskrav bör ställas på biträdena. Utifrån Lilla hjärtats öde bör vi aktualisera utredarens förslag. Vi bör också se över hela LVU-processen och kraven på domstolarnas kompetens, skriver artikelförfattarna.

Av: Marie Sallnäs

22 sep 2020

Av: Tommy Lundström

22 sep 2020

22 sep 2020

Många har upprörts av ödet för den treåriga flicka som fått smeknamnet Lilla hjärtat. Flickan som placerats i familjehem som helt liten avled efter att flyttats till sina biologiska föräldrar, mot socialtjänstens vilja men i enlighet med föräldrarnas önskan. Fallet har uppmärksammats av media och i den politiska världen har det rests frågor om skyddet av barn och barns rättigheter vid placeringar i samhällsvård.

Ljuset har också riktats mot de biträden som ska utses för barnet i samband med en LVU-placering, ett konfliktfyllt sammanhang där barn och föräldrar kan ha olika intressen. I de flesta fall har parterna, det vill säga föräldrar, socialtjänst och barn sina respektive juridiska biträden. Barnets biträde ska bevaka barnets intresse och hjälpa barnet att framföra sin uppfattning när en LVU-placering behandlas i rätten. Lilla hjärtat var så liten att hon knappast kunde artikulera sin vilja, men hon hade ett biträde som skulle bevaka hennes intresse. Vid prövningen i Kammarrätten gick biträdet på samma linje som föräldrarna och ansåg att Lilla hjärtat kunde flyttas till sina biologiska föräldrar.

I artikeln presenterar vi en genomgång av hur barns offentliga biträden argumenterar vid LVU-placeringar på grund av brister i hemförhållandena och utifrån detta för vi en diskussion om biträdets roll som den framträder i förvaltningsrätters domar.

Biträdet och barnet

Att barn har ett eget biträde vid en tvångsplacering utanför hemmet syftar till att ge barnet en självständig position i förhållanden till föräldrarna som kan vara den part som barnet ska skyddas ifrån. Också självständigheten gentemot socialtjänsten ska öka. Biträdet ska genom att representera barnets intresse bidra till att rätten får en allsidig bild av barnets situation (Leviner 2018).

Illustration: Marika de Vahl

Det offentliga biträdet är vanligtvis jurist. Det finns inga särskilda krav på att biträdet ska vara juridiskt utbildad, men det är ovanligt med annan bakgrund. Biträdet ska utses för barnet när man från socialtjänstens sida bedömer att det kan bli aktuellt att hos Förvaltningsrätten ansöka om LVU. Biträdets roll är att vara barnets representant och att på olika sätt bistå barnet i samband med att LVU-beslut fattas.

Om barnet inte fyllt 15 år blir ombudet också barnets ställföreträdare, eftersom barn under den åldern inte är processbehöriga, det vill säga de kan inte föra sin egen talan i den rättsliga processen. Ställföreträdaren ska vid den rättsliga prövningen dels föra fram barnets egen uppfattning, dels verka för barnets bästa. I det senare ligger att göra en egen bedömning av barnets förhållanden. I situationer där ställföreträdaren har en annan inställning än barnet, ska bägge uppfattningarna redovisas och ställföreträdaren ska inför rätten utveckla varför de skiljer sig åt. Flera forskare har pekat på svårigheterna som ligger i att förena rollerna som å ena sidan bevakare av vad ställföreträdaren ser som det bästa för barnet med att å andra sidan vara lojal med barnets vilja.

LVU-mål skiljer sig från andra förvaltningsrättsliga mål på det sättet att rätten inte avgör målet enbart på skriftligt underlag, utan man håller en muntlig förhandling där de olika parterna framför sin uppfattning. Förfarandet motiveras av att tvångsplaceringar är så ingripande åtgärder. Det är det samlade underlag som kommer fram i skrift och vid den muntliga förhandlingen som ligger till grund för rättens beslut.

- Biträden som också är ställföreträdare behöver med andra ord göra en egen värdering av sådant som hur barnen mår, hur de har det i hemmet, hur deras relation till föräldrarna ser ut.

Tittar man närmare på hur uppdraget som biträde beskrivs, så inbegriper det att se till att den utredning som gjorts är tillräcklig och komplett. Biträdet har möjlighet att kalla vittnen till den muntliga förhandlingen och exempelvis begära expertutlåtanden som bedöms viktiga för att tillvarata barnets intresse. I tidigare studier framstod biträdena i detta avseende som tämligen passiva (Mattsson 2002; Leviner 2018).

Sammanfattningsvis är det tydligt att barnets biträde har en viktig roll vid LVU-placeringar. Biträdet ska representera barnet och dess intresse i relation till lagen och dess syften. För barn under 15 år ska de också framföra en egen uppfattning om barnens förhållanden och vad de betyder för beslut om LVU. Biträden som också är ställföreträdare behöver med andra ord göra en egen värdering av sådant som hur barnen mår, hur de har det i hemmet, hur deras relation till föräldrarna ser ut. Det rör sig om en vid repertoar av barnrelaterade sociala bedömningar, som rimligtvis skiljer sig från den juridiska logik som är grundläggande i rättsväsendet.

Vad säger biträdena?

Vi har i samband med en analys av förvaltningsrätters beslut i LVU-omhändertaganden (som inleddes som omedelbara omhändertaganden) av så kallade miljöfall, § 2 LVU, tittat särskilt på biträdenas ställningstagande som de avspeglar sig i domarna. Av 211 fall i tre förvaltningsrätter var det absolut vanligaste (mer än 90 % av fallen) att barnens biträden ställde sig bakom socialtjänstens förslag om LVU-placering. I de fall man gick emot socialnämnden handlade det ofta om barn över 15 år, där barnen själva inte ville bli omhändertagna och där biträdena begränsade sig till att ge barnen röst.

Vi har slumpat 45 domar, 15 från varje förvaltningsrätt för att titta närmare på hur biträdena argumenterar. När det gäller grad av aktivitet, som det avspeglar sig i domarna finner vi en del mycket korta yttranden där biträdet begränsar sig till att i det stora hela hålla med socialtjänsten och lämnar bifall till ansökan om LVU utan närmare motivering.

Ett exempel på ett kortfattat yttrande, men där biträdet går emot socialtjänsten, är följande som handlar om en ettåring:

”/namn/ är ett väldigt litet barn och det finns inte så stor historik. Det är därför svårt att bedöma hur hon mår. Även om utredningen pekar åt det håll socialnämnden anser är det svårt att dra sådana slutsatser som gjorts. Föräldrarna godtar frivilliga åtgärder och enligt praxis går man ofta på det.”

I den andra änden av ett kontinuum från låg till hög aktivitet, finner vi yttranden som avspeglar att biträdet haft relativt omfattande kontakter med såväl barnet som personer i dess omgivning. Här ett kort citat från ett långt yttrande i en dom avseende ett litet barn:

”/Biträdet/ träffade /barnet/ i familjehemmet. Familjehemspappan berättade att /barnet/ gjorde stora framsteg i sin emotionella och fysiska utveckling sedan placeringen påbörjades /…/. /Barnet/ var nyfiken men inte utforskande när det kom till familjen. Familjehemsföräldrarna aktiverade /barnet som/ blev mer öppen och utforskande inom en vecka.”

Sedan fortsätter beskrivningen av vad som framkommit vid biträdets kontakter med andra som träffat barnet. Det är ovanligt att biträdet, som i det här fallet, varit i så tät kontakt med barnet och personer i dess omgivning samt att iakttagelserna redovisas så detaljerat i domen.
Vi ser många exempel på vad man skulle kunna kalla juridifierade resonemang i biträdenas utsagor. Det är inte konstigt att juridiskt utbildade personer resonerar juridiskt i en domstol, men vad vi menar är att biträdena lägger stor vikt vid bevisföring – en slags rättslig logik där hänvisningar till lagen står i centrum: Är det belagt att barnet blivit slaget? Är det belagt att barnet kommit till skada? Svarar bevisen mot lagens kriterier? Det följande citatet som avser två barn i förskoleåldern utgör exempel:

”Nämnden gjorde helt rätt när den beslutade att omedelbart omhänderta barnen för att påbörja en utredning i målet. Därefter har nämnden dock inte lyckats finna tillräckliga bevis på bristande omsorg eller våld i hemmet /…../. Sammantaget har det dock inte framkommit tillräckligt mycket konkret i utredningen för att ge stöd för uppfattningen om att det skulle föreligga en påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling kan komma att skadas på grund av hemförhållandena.”

I ovanstående citat liksom det följande framträder inte barnet som individ, vare sig i det man säger om barnet eller i den röst man ger barnet. I stället är det ett slags generellt barn som man beskriver utifrån exempelvis ålder:

”/Barn 1/ och /barn 2/ är, så vitt /biträdet/ kan bedöma, två åldersadekvata flickor som beter sig utan anmärkning.”

Barnen beskrivs med andra ord inte sällan utifrån någon slags normalitetstanke (de är som andra barn i samma ålder). Men det finns naturligtvis fall där det enskilda barnet, dess berättelse och uppfattning blir synligt och där biträdets argumentation ges en förhållandevis stor plats i domarna. Här ett kort klipp från en lång redovisning av vad biträdet framfört:

”Genom utredningen och främst utifrån vad /barnet/ själv har berättat har framkommit att det har förekommit en hel del våld mot /modern/. /Barnet/ berättar på ett trovärdigt sätt och utifrån vad hon berättar går det att sluta sig till att hon själv har upplevt det och att hon själv har varit utsatt. /Modern/ har inte förmått skydda /barnet//…/ Efter en kort tid i jourhemmet äter hon regelbundet /…/. Det kan vara svårt för /modern/ att stå emot /fadern/ i vissa lägen och det är oerhört viktigt att det inte får bli något ytterligare tillfälle då /barnets/ värld rasar samman på nytt.”

Utöver det enskilda barnets centrala roll, kan man notera att vad som är ovanligt är att biträdet säger något om framtiden (världen får inte rasa samman på nytt). I de flesta fall begränsar man sig till nuet och vad som har hänt. Biträdena deltar således sällan – av vad vi sett i domarna – i den bedömning av framtida risk som skall utgöra en del av beslutsunderlaget vid LVU-domar (Lundström & Sallnäs 2019). I stället tycks resonemangen ligga närmare den rättsliga logik som brukar associeras med brottmål (förenklat: att fastställa vad som hänt och döma efter det), än den framtidsorienterade LVU-lagstiftningen, där man skall förhindra att barnet kommer till skada (visserligen på basis av vad som hänt).

Vi har hittat ett fall där biträdet yrkar på bifall till omhändertagandet trots att barnen, det äldsta i lägre tonåren, sagt till biträdet att de inte vill bli placerade. Ett kort citat om ett av barnen:

”/Barnet/ var väldigt tydlig med att hon ville åka hem. Hon beskrev att hon aldrig blivit slagen och att hon inte vet varför hon skulle ha sagt det.”

Vad biträdet gör är alltså att framföra barnens röster, det vill säga berätta vad barnen säger, men framför dessutom en självständig bedömning av vad som är barnens bästa. Det är helt enligt det uppdrag biträdet har i egenskap av ställföreträdare (eftersom barnen är under 15 år).

Sammanfattningsvis kan man avläsa påtagliga skillnader i grad av engagemang från biträdena. Vi har i domarna sett exempel på korta beskrivningar av biträdenas utsagor där de i stort sett endast instämmer i socialtjänstens yrkande eller i något fall motsätter sig socialtjänsten. Det förekommer emellertid också exempel där biträdena, av vad som framkommit i domarna, visat stort engagemang i barnens situation.

- Enligt vår mening utgör de mer omfattande och ”bästa” av biträdenas utsagor vi funnit i vår genomgång av domarna närmast en mininivå om man utgår från LVU-utredningen.

Det som också är noterbart är en långtgående juridifiering eller rättslig logik där de barn som biträds kommer i bakgrunden, till förmån för bevis om vad som förevarit tidigare eller schematiska hänvisningar till lag och praxis. Man kan också notera en tendens att tala om barn i generella termer snarare än att beskriva det individuella barnet. Det ligger i linje med Socialstyrelsens (2009) påpekande att i de flesta LVU-ärenden som gällde små barn träffade biträdena överhuvudtaget inte barnen.

Vi vill understryka att vad vi läst är domar, det vill säga referat av biträdenas utsagor. Det kan mycket väl vara så att deras ställningstaganden redovisas ”orättvist” kortfattat i domarna. Hur det än är med den saken tycker vi oss kunna observera stora skillnader i grad av aktivitet från biträdena. På samma sätt förhåller det sig med hur barnet framträder i de argument som läggs fram.

Aktualisera tidigare förslag

I fallet med Lilla hjärtat handlade frågan om upphörande av LVU, medan vi analyserat domar som rör själva LVU-beslutet. Barnets biträde har en viktig funktion och frågor om biträdets kompetens och uppdrag är principiellt desamma oavsett var i LVU-processen biträdet agerar.
Biträdenas roll har under årens lopp varit uppe till diskussion ett antal gånger, senast i LVU-utredningen (2015:71). Där var man kritisk till nuvarande bestämmelser och praxis och pekar dessutom på att Sverige är det enda nordiska land som saknar personer med särskild barnkompetens i första rättsliga instans.

Utredaren menar att man ska ställa särskilda lämplighetskrav på biträdena. Bara de som, baserat på kunskaper och personliga egenskaper, är lämpliga ska kunna utses till biträden. Man vill också ha en precisering av uppdraget genom att säga att biträdena i normalfallet skall träffa barnen och man efterlyser högre grad av aktivitet från biträdena.

Enligt vår mening utgör de mer omfattande och ”bästa” av biträdenas utsagor vi funnit i vår genomgång av domarna närmast en mininivå om man utgår från LVU-utredningen.

Man kan därför tycka att de förändringar som föreslås av utredaren är högst rimliga. Utredningen som har fem år på nacken tycks emellertid ha lagts i malpåse. Inte minst med tanke på fallet med Lilla hjärtat vore det högst lämpligt att aktualisera dess tämligen anspråkslösa förslag. På längre sikt tror vi dessutom att det skulle vara önskvärt att se över hela LVU-processen inklusive kraven på domstolarnas kompetens, och till exempel se vad vi kan lära av de nordiska grannländerna. Men det är en annan historia.

Texten publicerades första gången i Socionomen nr 5 2020.

LÄS MER:
Chefredaktören: Ansvaret vilar på alla experter
Reportage: Barnets bästa – är samhället redo?

Referenser

Mattsson, T. (2002). Barnet och rättsprocessen: rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband med beslut om tvångsvård. Lund: Lunds universitet.

Leviner, P. (2018). Child participation in the Swedish child protection system: Child-friendly focus but limited child influence on outcomes. The International Journal of Children’s Rights, 26, 136-158.

Lundström, T., & Sallnäs, M. (2019). Barnskyddets innersta kärna. Socialvetenskaplig tidskrift, 26, 283-302.

Socialstyrelsen (2009) Barnets rätt och LVU. Om barnet i rättsprocessen.

SOU 2015:71 Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU.

Läs även

Lilla Hjärtat
5 jul 2021

Lex lilla hjärtat: ”Regeringens utredning håll...

Flera barnrättsorganisationer och riksdagspartier har skarpt kritis...

Lilla Hjärtat
21 jun 2021

Lilla hjärtats mamma döms för dråp till åtta års fängelse

Hovrätten skärper den tidigare domen från Norrköpings tingsrätt och dömer "Lilla hjärtats" biologiska mamma till åtta års fängelse. Rätten har även beslutat att kvinnan ska häktas.

Lilla Hjärtat
24 maj 2021

Lilla Hjärtat: Nu inleds rättegången i hovrätten

"Lilla hjärtat" hade narkotikaklassade substanser i kroppen när hon...

Lilla hjärtat
10 mar 2021

Lex Lilla hjärtat ska stärka skyddet för barn

Bland annat föreslås att socialnämnden får möjlighet att besluta om...

Debatt
11 nov 2020

Replik: Socialtjänsten har inte kunskap att bedriva rättssäkra utre...

Replik på Alf Ronnbys debattartikel ”Lilla hjärtat – IVO skjuter på fel myndighet”.

Debatt
11 nov 2020

Debatt: Lilla hjärtat – IVO skjuter på fel myndighet

Alf Ronnby: Kritiken av systemfelet bör i första hand riktas mot kammarrätten. Socialtjänsten har gjort vad den kunnat.

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.