Här ges unga möjlighet att anonymt prata om sex och våld

Affischerna i väntrummen går inte att missa. Det är bra, säger Jenny Sahlin, kurator vid ungdomsmottagningen i Mariestad och mottagningen för unga män i Skaraborg. För här spelar det ingen roll om man har kommit för att man mår psykiskt dåligt, för att få preventivmedel eller för att man inte vet vilket gymnasieprogram man ska välja – alla ska erbjudas att fylla i Sexit-formuläret med 22 frågor.

Men man måste inte.

– Ungdomarna vet att de får säga nej, men jag har inte upplevt en enda som har gjort det, faktiskt. Det kanske delvis beror på att de vet att alla blir tillfrågade att svara på frågorna. Det gör att det inte blir så kravfyllt, säger Jenny Sahlin.

De unga som hon träffar fyller i formuläret i hennes arbetsrum. Hon sitter i närheten och pysslar med sitt för att inte störa, och för att samtidigt vara tillgänglig om någon har frågor eller behöver hjälp. Efteråt går de igenom formuläret tillsammans.

Frågorna rör sig mellan områden som identitet, sex, våld och hälsa. En handlar till exempel om erfarenhet av att ha blivit begränsad eller kontrollerad, något som många unga brukar svara nej på, enligt Jenny Sahlin.

– Den här frågan ger exempel på vad det kan handla om: ”Har någon begränsat eller kontrollerat dig, till exempel när det gäller val av partner, umgänge eller fritidsaktiviteter?” Det gör det lättare att kanske svara ”Ja, jo, jag hade en pojkvän som var sådan”, eller ”Ja, så är min kille”.

Jakande och “vet inte”-svar kan vara tecken på att ungdomen är riskutsatt, det är utgångspunkten. Sådant ska behandlarna reagera på. Till sin hjälp har de ett antal följdfrågor som tydligare kan ringa in vad det handlar om.

Om någon har svarat “vet inte” på frågan om begränsning och kontroll kan Jenny Sahlin fråga: ”Vad är det du tänker? Det känns som om du är lite osäker här, är du det? Känner du igen det här? Har någon kontrollerat dig, kanske begränsat vem du får vara med, vad du har för kläder eller så?”

Svaren kan öppna upp för vidare samtal.

– Ungdomen kanske säger ”Mitt ex ville inte att jag skulle umgås med de här personerna, eller att jag skulle ha på mig urringat”. Då pratar vi vidare kring följdfrågorna: ”När hände det senast? Vad hände då? Vem eller vilka begränsar dig? Har det hänt flera gånger? Finns det en risk att det händer igen?” Vi frågar också om ungdomen har berättat för någon och om hen har stöd så att vi inte lämnar hen ensam med det svåra.

En annan fråga handlar om kön: ”Vilket kön har du?”, med förklaringen: “Med kön menar vi din könsidentitet, alltså det kön du känner dig som”. Svarsalternativen är ”kvinna”, ”man”, ”annat” eller ”vet inte”.

– Säg att jag träffar en 14-åring med ett kvinnligt namn som har valt svarsalternativet ”annat”. Då kan jag fråga: ”Vilket namn eller pronomen skulle du vilja att jag använder?”. Jag kan också fråga om hen är öppen om sin könsidentitet inför kompisar och sin familj, och får kanske svaret: ”Ja, jo vi har nog pratat om det men jag vet inte om de har märkt …”

Att sådana funderingar får en plats där de kan lyftas är värdefullt, säger Jenny Sahlin.

– Vi märker att personer som inte är trygga i sin könsidentitet har en större risk att känna sig nedstämda och oroliga.

LÄS OCKSÅ >>> Exposad: När barn utsätter andra barn för sexbrott på nätet

Ibland kan man som behandlare känna att någon inte är redo att vara helt ärlig i sina svar.

– Då är vi noga med att påpeka att man kan komma tillbaka och prata om det här när man vill. Och det är viktigt att vi redan från början informerar om att vi har tystnadsplikt, men också att vi har anmälningsplikt om vi är oroliga för att någon riskerar att fara illa.

Sexit hjälper ungdomar att berätta om sådant som de annars kanske hade burit inom sig. Därmed hjälper metoden också behandlare att hjälpa, tänker Jenny Sahlin.

– Med Sexit kan det komma fram sådant som annars inte skulle ha kommit fram. Jag tror att det blir mer tillåtande bara genom att frågorna ställs, och genom att vi är tydliga med att det här är något vi möter, att det inte är ovanligt – för mycket är sådant som annars kan upplevas som skamligt.

Sex som självskada är ett exempel.

– Personer som har varit traumatiserade kan ha en tendens att utsätta sig för fara, känna att de inte är värda annat än att bli illa behandlade. I stället för att göra sig själva illa kan de gå med på att ha sex fast de far illa av det. Man är inte alltid medveten om det i stunden, men i efterhand känner många att det här mådde jag inte bra av. Sådant skulle vara svårt att lyfta om inte vi ställde de här frågorna, säger Jenny Sahlin.