Gunilla och hennes team ett stöd för uppgivna barn

På enheten stöd online arbetar ett fyrtiotal socionomer och ungefär lika många timvikarier. Gunilla Bergsten är deras chef.

– Jag tror att hopplösheten är ett samhällsproblem som vi har på bredare nivå än att den bara skulle gälla ungdomar, men den är väldigt tydlig hos dem.

Hennes dialekt är från Gävle, där hon växte upp: tjocka ”l”, vokalerna en bit bak i munnen, men rötterna finns i västerbottnisk arbetarklass. Gunilla Bergsten gjorde som många andra i hennes generation en klassresa, och det var ingenting som hennes föräldrar ansåg som något konstigt.

– Vi pratade om det på lunchen här i går, att när jag var ung, på 60- och 70-talet, var det självklart att saker och ting gick framåt, och att nästa generation skulle få det bättre än den tidigare. Vi hade en tilltro till samhället: nog fanns det problem – men dem skulle vi lösa. Det där är borta i dag.

LÄS OCKSÅ >>> Kuratorn Henrik Pallin: Riktlinjer om barns skärmtid fel väg att gå

Stöd online har de senaste åren befunnit sig i expansion. Medarbetarna är dubbelt så många som när Gunilla Bergsten axlade chefsposten 2019. Tillgängligheten har samtidigt utökats: Sedan fyra år tillbaks kan man höra av sig dygnet runt, och numera också över chatt och sms. De flesta kontaktar Bris skriftligt.

– Jag är ju gammal, och tycker att kuratorerna ger ett mycket bra och kvalificerat stöd i telefon: Barnen får höra en röst, och det blir ett omhändertagande där som jag egentligen anser är bättre. Men barn har närmare till att skriva. Ska du chatta måste du först skapa ett konto, men har du en telefon är det bara att skicka iväg ett sms.

Trots den stora tillgängligheten är det ofta köer, särskilt under kvällar och nätter. Så vad är det barn och unga köar för att få tala om? Det vanligaste ämnet är psykisk ohälsa. På senare år har självskadebeteende, ätstörningar och suicidtankar intagit en mer central plats i samtalen. Här är avsaknaden av framtidstro tydlig.

Det är den också bland de unga som dragits in i brottslighet. Under 2023 ökade kontakterna till Bris kopplade till kriminalitet med 60 procent – om än från låga nivåer – och hälften av dem handlade om gängrelaterad sådan. Somliga av de barn och tonåringar som hör av sig vill hoppa av, men vet inte hur.

– Jag tror att en del av varför barn väljer att gå med i olika gäng är för att de tänker att alla andra vägar är stängda: ”Det finns ingen plats för mig i det här samhället. Jag kommer inte fixa skolan – jag kommer inte ens in på krogen, fast jag har åldern inne.”

LÄS OCKSÅ >>> Exposad: När barn utsätter andra barn för sexualbrott på nätet

Så var kommer den inställningen ifrån? I horisonten för en mer allmän uppgivenhet finns naturligtvis krigen och klimatkrisen, men för de individer som känner sig utmanövrerade från samhällsgemenskapen handlar det om andra saker: ekonomiska utsatthet, utanförskap, segregation.

I botten finns också ett annat stort problem: rasism. Det förekommer kanske inte längre så ofta i den allmänna debatten, men på Bris möter man ständigt fenomenets effekter – oavsett vad man väljer att kalla det.

– När barn pratar med oss om rasism uttrycker de det inte så ens själva, fast det är uppenbart att det är vad de talar om. Jag tänker att det beror på att det är så himla vanligt. De har ingen överskrift på problemet, utan berättar om något om bara ständigt pågår. Det är så självklart att de blir särbehandlade.

Det kan göra henne galen av ilska, säger hon.

– Så länge vi inte kan bringa hopp till barn i – jag gillar inte uttrycket ”utsatta områden”, utan föredrar ”politiskt eftersatta områden”. Innan vi kan ge dem hopp kommer det här inte att lösa sig.

Bris har en unik roll genom samtalen med barn som själva är en del av gängkriminaliteten. Hur hjälper man dem att se möjliga utvägar?

– Ja, hur gör man? Man måste försöka att göra det tillsammans med dem: Hur skulle det här kunna gå till? Det är klart, deras dilemma är ju inte helt taget ur luften. De är också realistiska, för hur lätt är det egentligen att kliva ur? Men om inte vi har hopp om dem – vem ska då ha det?

LÄS OCKSÅ >>> Hälften av alla skolelever utsatta för mobbning

Med tanke på behoven: Behöver Bris mer pengar? Gunilla Bergsten vrider lite på sig inför frågan. Organisationens potential att utvecklas är direkt relaterat till nivån på stödet. Och naturligtvis vill alla ha mer pengar. Samtidigt…

– Det finns en hel del kringresurser som behöver byggas ut för barn och unga. Många klagar på att BUP har så långa köer, men jag tänker så här: Alla ska inte till BUP. BUP ska handla om ett litet skikt av barn och unga med väldigt stora problem. Däremot krävs en basnivå där man snabbt fångar upp dem.

Gunilla Bergsten har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt barn och unga, först inom narkomanvården, där även ungdomar fanns, sedan på HVB-hem, och slutligen under 17 år på BUP.

Innan hon kom till Bris var hon chef på en mottagning i Stockholm där de tog emot alla som sökte för en första bedömning. Det är en modell hon tror på, säger hon.

– Jag tyckte att det blev ett lugn i det: Folk visste att de kunde komma. Sedan fortsatte ju inte alla hos oss, utan vi hänvisade dem vidare: ni behöver gå till familjerådgivningen, ni ska till första linjen, och det här behöver skolan adressera.

Ja, Bris är bara det första lågtröskelstödet, poängterar hon. Andra måste vara beredda att ta vid och fånga upp barnen. Politiken är just nu inriktad på repressiva åtgärder, konstaterar hon – ”lås in dem och kasta bort nyckeln” – men för ett långsiktigt arbete krävs satsningar på första linjens psykiatri och på skolan.

– Man håller nu på att utreda ett nationellt hälsoprogram för barn och unga, på regeringsuppdrag. Det är väldigt vällovligt, men om man ska ha ett hälsoprogram värt namnet behöver man lägga en hel del resurser på skolan, för det är där barnen är – eller ska vara.

Gunilla Bergsten ser sig själv i första hand som kliniker, och som chef saknar hon den direkta kontakten med klienter. Kanske återvänder hon till familjerådgivningen efter pensionen. Helt bortkopplad är hon dock inte från vardagslivets familjebekymmer: en gång i månaden svarar hon på frågor från tonårsföräldrar i tidningen Tara (texterna publiceras också på Amelia).

– Oss emellan kan jag ibland tycka att jag bara sitter och häver ur mig plattityder! Men de är väldigt nöjda och det läses och så.

Hon hostar.

– Nej, men jag tycker att det är lite kul. Även om det väldigt ofta blir samma svar: ”Du behöver prata med din pojke.” ”Kan du vara nyfiken inför det här?” ”Försök att inte bli arg!”

Kommer frågorna verkligen från läsare?

– Inte alla. Ibland får jag frågor direkt från Tara, men en del kommer via Bris vuxentelefon.

När hon började på BUP för många år sedan fanns det en stolt självbild inom verksamheten som kunde formuleras så här: ”Vi ger inte råd”. Gunilla Bergsten tycker dock att den inställningen är väldigt snål, säger hon.

– Om man tycker någonting kan man väl säga det. Man kan i alla fall föra ett resonemang om en framkomlig väg, eller vad man tänker om dilemmat. För det gör man ju – tänker om det.

Handlar inte också det om hopp? När man ger ett råd visar man samtidigt att det finns möjliga lösningar.

– Precis: Du behöver inte göra slut med din unge bara för att ni bråkar!

Redan steget att formulera sig är orsak till hopp, poängterar hon. Det gäller också de barn och unga som kontaktar Bris. Att antalet kontakter har ökat så snabbt de senaste åren måste inte bara förklaras utifrån ett vidgat behov och utökad tillgänglighet, utan också med en större oräddhet hos dem som söker stöd och råd.

– Sådant som psykisk ohälsa har blivit mer pratbart nu. Det är inte längre någonting skamligt.

Hur är det med din egen framtidstro?

– Jag tänker ibland på min gamla svärfar framför nyheterna: ”Varför gör de så här?” Jag vet inte om det är en åldersgrej, men jag känner igen mig i det. Man ser hur de gör en parkeringsplats av Gaza och hur folk dör som flugor – det är så hopplöst att det inte finns ord. Samtidigt blir jag så här: Man måste ändå tro att saker och ting svänger.

Pliktskyldigt tro?

– Ja lite! Men också baserat på att det brukar gå upp och ned. Det är klart att det är mörkt, men jag tröstar mig med att vi på Bris gör saker: Vi försöker förmedla hopp, och vi arbetar med påverkan för barns rättigheter. Att agera ger också hopp.