De flesta kriminella karriärer är korta men ett fåtal livslånga – varför?

Christoffer Carlsson som är docent i kriminologi vid kriminologiska institutionen på Stockholms universitet berättar att det handlar om närmare 15 000 personer, vars livsöden han och hans kollegor kunnat följa fram till 64 års ålder. Den långa uppföljningstiden, datans kvalitet och det breda urvalet gör studien i stort sett världsunik, menar han.

– Det finns tidigare studier med lång uppföljningstid men då har man oftast tittat på så kallat riskurval, alltså personer som har varit i kontakt med socialtjänsten, varit föremål för polisutredningar och så vidare. Här har vi i stället ett representativt urval. Det har gett oss möjlighet att undersöka vissa saker som annars är väldigt svåra att titta på.

LÄS OCKSÅ >>> Livets lotteri – så påverkas vår framtid av platsen där vi växer upp: ”Massa faktorer”

I projektet ville han och hans kollegor utgå ifrån en rad dominerande teorier eller idéer inom kriminologin och se om det fanns stöd för dessa i den tillgängliga datan. Stämmer det till exempel att en del människor är i princip kroniskt kriminella och kommer att fortsätta begå brott även på livets höst? Nja, visar en av studierna i projektet.

– Vi kunde se att även de mest brottsaktivas brottslighet sjunker med stigande ålder, säger Christoffer Carlsson.

Det beror delvis på det fysiska åldrandet, att kroppen blir för trött, menar han. I takt med att vårt konsekvenstänk utvecklas blir vi också mindre benägna att begå brott.

– Bland äldre ses brottslighet inte längre som ett lika tilltalande alternativ. Fördelarna man sett med det kriminella livet blir uppätna av alla negativa dimensioner som träder fram först med stigande ålder.

Den stora majoriteten av dem som begår brott gör det några få gånger och under en begränsad tid. För dem är det inte särskilt dramatiskt att lämna det kriminella livet, menar Christoffer Carlsson.

– De har sett brottsligheten som något spännande eller kul, och när de slutar göra det så slutar de också att begå brott.

Bland dem som trots allt får långa kriminella karriärer är det vanligt att tidigt begå många och grova brott, i synnerhet narkotikabrott och våldsbrott, visar studien. Varaktigheten har förmodligen att göra med vilka mekanismer som ligger bakom brottsligheten. Vid generell brottslighet är miljö- och situationsfaktorer ofta avgörande, men när det gäller våldsbrott verkar också mer bestående personliga egenskaper spela stor roll.

– Vår slutsats är att våld tenderar att alstras av individfaktorer, som att man är impulsiv, spänningssökande och har låg självkontroll. Personer med hög brottsbenägenhet, som befinner sig i miljöer som ger näring åt den benägenheten, har en stor sannolikhet att fortsätta begå brott under lång tid. Men dessa personer är alltså ganska få.

LÄS OCKSÅ >>> Vem blir kriminell? – Att välja rätt väg i det förebyggande arbetet

En annan gängse idé inom kriminologin, som forskarna ville pröva, är att det är mycket sällsynt att människor börjar begå brott först i vuxenlivet. Detta visade sig inte heller stämma. Tvärtom står personer som begår sitt första brott efter 25 års ålder för en betydande del av den samlade brottsligheten.

– Vi pratar ofta om att brottslighet är ett ungdomsproblem, och det är det också i viss mån, men majoriteten av alla brott i Sverige begås av folk som är vuxna. Det beror förstås delvis på att vuxenperioden är så mycket längre än ungdomsperioden, men inte bara. När det gäller kvinnor sker debuten i vuxenlivet för en ganska stor andel.

Fakta: Om forskningen

• I projektet “The long view: Criminal careers in a Swedish birth cohort to age 65” har forskare från Stockholms universitet utgått från data från cirka 15 000 personer födda i Stockholm 1953, för att undersöka bland annat varför de flesta lagöverträdare har relativt korta kriminella karriärer medan några få fortsätter att begå brott betydligt längre.
• Forskarna har studerat flera samtida kriminologiska frågeställningar, som huruvida vissa individer är mer benägna att begå brott eller om skillnader i kriminella karriärer främst kan förklaras av miljö- och situationsfaktorer.

Många av dem som är vuxna första gången de gör något brottsligt begår mindre grova brott. Återfallsrisken är generellt låg för gruppen. Det gäller dock inte alla.

– Ofta har man tänkt att man inte behöver bry sig så mycket om dem som debuterar i vuxenlivet. De ses inte som en del av det kriminalpolitiska problemet, det är inte dem Gunnar Strömmer oroar sig för. Och visst, numerärt är de få, men vissa av vuxendebutanterna har väldigt stor återfallsrisk.

Forskningsprojektet baseras på människor födda 1953. Är resultaten applicerbara även på personer födda på 2000-talet?

– Ja. De har vuxit upp i en annan kontext när det gäller till exempel förekomsten av gängkriminalitet, men vi svarar bestämt att resultaten inte är irrelevanta bara för att de studerade personerna är födda för 70 år sedan. Tidigare forskning visar ganska genomgående att det ser väldigt likartat ut oavsett om man tittar på kohorter födda på 30-, 50-, 70- eller 90-talet.

LÄS OCKSÅ >>> Hon lärde sig hålla tyst – men nu har Faysa börjat berätta: ”Jag har gråtit blod”

Vägen ut ur kriminalitet verkar till exempel se ungefär likadan ut oavsett när man är född, berättar Christoffer Carlsson. Det behövs en vilja att sluta och någonting att kroka upp den viljan på – som studier, arbete, en flytt eller en bra behandling. Och så är alltså själva åldrandet en viktig framgångsfaktor för många när det gäller att lämna det kriminella livet bakom sig.

Christoffer Carlsson och hans kollegor kommer att fortsätta använda den stora datamängden för att bland annat undersöka hur negativa barndomsupplevelser kan ge utslag på olika områden senare i livet, som kriminalitet, arbetsmarknadsanknytning och beroendeproblematik.

– Vi vill vidga förståelsen för vad tidiga förhållanden gör med oss senare i livet. Jag ser brottslighet som en åldersspecifik manifestation av något som är mer underliggande. Ofta slutar man att begå brott men fortsätter att leva ett socialt marginaliserat liv.