Finns det en stereotyp bild av invandrare inom SFI?
Deltagarna i studien beskriver att de blev behandlade som barn, efterblivna eller mindre vetande. Det berättar Malin Stoetzer som skrivit uppsaten ”Det är bara ett språk jag inte har”.
Varför valde du att skriva om SFI?
Den här artikeln är låst
Klicka på Prenumerera för att läsa mer om våra erbjudanden.
Redan prenumerant?
Malin Stoetzer, Göteborgs Universitet:
– Jag ville belysa upplevelsen av att genomgå en SFI-utbildning som är det första mötet med det svenska skolväsendet eller svensk institution. Och studera SFI utifrån ett deltagarperspektiv och upplevelsen av utbildningen ur ett socialt – och integrationsperspektiv. I studien ingick en ganska snäv målgrupp med personer som levt i Sverige i sex år och som hade en hög utbildning i sitt hemland.
Hur gick du tillväga?
– Jag gjorde kvalitativa intervjuer med sex personer och en tematisk analys av materialet. De sex hade blandade helhetsupplevelser men det framkom vissa gemensamma nämnare. Flera kände sig fast i en långdragen process och blev begränsade i sin utveckling då undervisningen sker i en jättegrupp där utbildningsgraden hos SFI-eleverna spretar.
Finns det något i resultatet som överraskade dig?
– En viktig slutsats var upplevelsen av lärarnas bemötande. Deltagarna beskriver att de blev behandlade som barn, efterblivna eller mindre vetande. En viktig insikt är att det finns en stereotyp och postkolonial bild av den här gruppen och att det förekommer stereotypa föreställningar om personer från Mellanöstern. Några av dom medverkande fick till exempel en lektion i hur en svensk toalett fungerar. Flera av de medverkande kände att de aldrig kommer komma in i det här samhället, och aldrig kommer bli jämlika. ”Jag ser ingen chans om utbildningsväsendet är så här”.
Vilka praktiker bör ta del av studien?
– Enligt mig har alla som arbetar med människor och socialt arbete användning av den här uppsatsen.
Uppsats: ”Det är bara ett språk jag inte har”
