”AI parodierar tron på kontrollerade processer”

”Skriv en pedagogisk berättelse om narkotikamissbruk, som riktar sig till barn i åldern fem till nio år”, knackade jag in i AI-verktyget. Sekunder senare serverades en liten moralitet om en igelkott som fann ett par magiska skor. Först gjorde skorna igelkotten glad och modig, men strax både håglös och ensam. Ugglas omsorg och de andra djurens solidaritet gjorde att hon småningom slutade använda magiska skor.

Bra story med åldersadekvat varsamhet inför barnets sårbarhet och kognitiva förutsättningar. Hoppfullt slut och ett löfte om en bättre morgondag; ingen är ensam med sina problem och tillsammans är vi starka. Beställde tio diskussionsfrågor med utgångspunkt i berättelsen. Levererades på några sekunder. Bad om en illustration. Fick en sorgesam bild på en igelkott, som satt håglös under ett träd, med magiska skor på fötterna. Dags för fika på jobbets temadag ”Mellan bokhyllor och cyberspace”.

Något skaver med berättelsen om igelkotten. Jag inser att den snarare än att leverera verktyg för reell förändring, synliggör mitt skrås ramar och förutsägbarhet; utopier, konstruktioner och visioner som vulgariserar och tunnar ut det oändligt komplexa i att vara människa och samhällsvarelse.

Med detta sagt är dess nytta lika begränsad som nyttan av de värdegrundsverktyg och behandlingsmodeller som legat i pyramider och staplar på varje kontor jag frekventerat. Skalas fernissan av återstår blott en pseudoreligiös tro på ett samhälle i vila, drömmen om global fred och frihet och alla människors lika värde. Bläddrar uppgivet bland värdegrundskort, känslobjörnar, fyrahörnövningar och samtalsmallar. Finner standardiserade svar på frågor ingen ställt. Knölar ner alltihop i dokumentförstöraren och hämtar kaffe.

Så vad göra, när verkligheten motbevisar – och AI parodierar – mitt skrås tro på kontrollerade processer och den flytande moderniteten varken erbjuder vila eller utopi?

Den utgångspunkt jag söker rymmer en ambition att marinera mig i mötets svärta och utforma situationsspecifika metoder och teorier i samklang med mina ögons vittnesbörd. Jag påminner mig om att de målkonflikter jag jonglerar aldrig finner en perfekt lösning utan bara avvägningar mellan oförenliga anspråk. Så får jag möjligen en kompassnål att navigera efter i det förändringsarbete jag förväntas vara en del av; varje människas värde blir plötsligt unikt och okränkbart snarare än lika. Varje situation blir ett mysterium att utforska snarare än något som ska pressas genom en förment akademisk mall.

Träffar Igelkott en eftermiddag i oktober. Innan jag hunnit säga ”hej” förtydligar hon att hon INTE klippt sig utan att frisyren bara är traumatrassel. På in och utandning redogör hon för sitt senaste dygn. En röra av saker som hände nyss och för 20 år sen. Saker hon drömt. Saker hon är rädd ska hända. Döda vänner och kändisar. Diagnoser och preparat. Barndomstrauman och framtidsdrömmar. Allt kokas till en förtätad och mörk ögonblicksbild under traumatrasslet och spottas ut på lånedisken. Empiri. Hon är snabbare i tanken än jag. Innan jag formulerat ett rimligt genmäle säger hon ”hej då!” och kilar ut i kvällen.

Hur Igelkott ska reda ut sin snåriga situation vet jag inte. Knappast jobbets AI-verktyg heller. Mysteriet stör inte. Det är växandets punkt. Och kaos är granne med gud.