Lilla Hjärtat: Barnets bästa – är samhället redo?

Pernilla Baralt, generalsekreterare för UNICEF, ser med intresse fram emot utredningens slutsatser.

– Vi kommer att vara extremt aktiva i att bidra till utredningen. Barns rättsliga ställning måste stärkas och föräldrarätten måste begränsas i LVU och vi vill inte se något lappa och laga, utan vi tror att man måste bygga om lagen från början. Barns rättigheter och status och egna deltagande i beslut som rör dem, ska vara ingång i lagen, säger Pernilla Baralt.

Enligt Pernilla Baralt har föräldrar idag allt för stor makt när det kommer till att avbryta vård enligt LVU, liksom placeringar enligt SoL. Hon ser även hur barns röst allt för sällan kommer till tals och hur professioner och andra vuxna, med kännedom om barnet, inte ges tillräckligt utrymme i utredningar som ligger till grund för domslut.

– En stor brist i Sverige är att man inte gör barnen delaktiga, vilket är avgörande för att få fram barnets bästa. Alla barn kan utifrån sin ålder och förmåga vara delaktiga i beslut som rör dem. Om inte själva så via ombud.

I fallet med Lilla hjärtat har frågan om anknytning kommit att bli central.

– Det är verkligen ett av de mest grundläggande behoven som ett barn har från sin första timme. Att knyta an, de utvecklas genom anknytning till stor del, säger Pernilla Baralt.

Ghita Hadding Wiberg, advokat med lång erfarenhet av LVU-mål, konstaterar att fallet med Lilla hjärtat är oerhört tragiskt och beklagligt. Samtidigt vill hon höja ett varningens finger för vad regeringens utredning kan komma att innebära.

– Med den erfarenhet jag har av LVU-ärenden så skulle jag vara lite orolig om frågan om att förstärka värdet av anknytning till familjehem ges för stor vikt. Det här är jättesvåra frågor, men redan idag förekommer argument om anknytning för att förhindra barn och föräldrar att återförenas, säger Ghita Hadding Wiberg och fortsätter:

– Hur länge ett barn ska vara kvar i ett familjehem är en otroligt svår fråga. Men samtidigt finns det trots allt studier som visar på att barn som växer upp i familjehem generellt mår sämre, presterar sämre och tar sitt liv oftare än barn som inte gör det.

När eventuella missförhållanden ska utredas letas det många gånger bara efter fel och försummelser i familjen och man bortser från det som faktiskt är bra och som kanske överväger det som är mindre bra. Det menar Ghita Hadding Wiberg som säger sig ha sett många undermåliga och onyanserade utredningar där förälderns röst och rätt kommit i skymundan. Utredningar som hon sedan ser domstol fastslå utan att ifrågasätta dess låga bevisvärde.

– Min bedömning är att det är alldeles för många barn som omhändertas. I väldigt många fall skulle familjer vara behjälpliga med stödåtgärder i hemmet. Man måste börja där istället för att omhänderta ett barn om det inte är helt nödvändigt. Det kan vara föräldrastöd, en resurs som kommer till familjen eller genom samtal eller terapi, säger Ghita Hadding Wiberg och fortsätter:

– Det finns mycket man kan sätta in, istället för att rycka loss ett barn och förstöra familjen. För det är så otroligt dramatiskt och traumatiskt när ett barn omhändertas. Det kan kännas enkelt att plocka bort ett barn för att sedan utreda förhållandet någon annanstans. Men då har man redan gjort den stora skadan.

Även advokat Peter Zeijersborger är kritisk till hur barns rätt och behov utreds och bedöms när det kommer till tvångsomhändertagande och frågan om eventuell återförening med föräldrar från familjehem.

– Vi har i Sverige en stor tilltro till våra tjänstemän som felfria, men det händer ofta att de gör fel i sina utredningar. Min uppfattning är att det ofta blivit för personligt från socialtjänstens sida och att man kryddat utredningar. Man drämmer in med allt man har om olämplighet och sedan finns det ingen som objektivt granskar detta, säger Peter Zeijersborger.

Peter Zeijersborger menar att hela kedjan, från utredning till domstolsbeslut, innehåller en lång rad moment som riskerar att negligera förälderns röst liksom barnets rätt. Det handlar ofta om oerfarna socionomer som genomför utredningar som inte sällan är vinklade. Om politiker i socialnämnder som saknar kunskap att objektivt granska utredningar liksom om domstolsförhandlingar där socialtjänstens utredning oftast väger tyngst och inte granskas.

– Samtidigt vill jag understryka att socialtjänsten ofta gör ett bra arbete under tung arbetsbelastning. Att tillsätta en oberoende granskare av dess utredningar skulle kunna underlätta.

Barnperspektivet får inte sällan stå tillbaka i svensk domstol till fördel för föräldrarätten, det menar advokat Ulrika Rogland.

– I ett sådant fall som Lilla hjärtat ser vi hur ett barn befinner sig i ett tryggt familjehem sedan födseln, men trots det flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar. Om så ska ske så måste det verkligen vara för att det bedöms vara det bästa för barnet. Inte baserat på en syn att det bästa för barnet är att vara med sina biologiska föräldrar. Att ha fött ett barn innebär inte självklart att man har rätt till vårdnaden av det.

Ulrika Rogland menar att barnens öde idag avgörs i en form av lotteri. Ett lotteri i vilket socionomer, domare och offentliga biträdes kunskaper och engagemang varierar kraftigt.

– De som arbetar med barnrättsfrågor bör ha ett särskilt engagemang, annars blir det som idag ett lotteri beroende på dess engagemang och kunskap.

Detta lotteri kan slå åt olika håll, menar Ulrika Rogland. För samtidigt som barn kan tvingas tillbaka till otrygga familjeförhållanden trots anknytning till fosterföräldrar, kan barn tvångsomhändertas på tveksamma grunder eller placeras i familjehem som inte innebär någon positiv förändring.

– Ska man skilja ett barn från sina biologiska föräldrar så ska de hamna i en riktigt bra och trygg miljö. De ska inte tvingas skiljas från sina syskon i onödan eller flyttas runt mellan jourhemsplaceringar.

En del menar att det är för lätt att omhänderta ett barn?

– Nej, det är snarare svårt. Innan dess krävs det väldigt mycket och socialsekreterare väntar ofta för länge snarare än tvärt om. De är rädda att rätten inte ska fastställa beslutet om omedelbart omhändertagande. Sedan är det självklart att man måste använda och förstärka frivilliga insatser när det inte handlar om akuta missförhållanden.

Titti Mattsson, professor i offentlig rätt vid Lunds universitet, förklarar hur frågan om barnrätt och föräldrarätt har kommit att förändras över tid. Likaså frågan huruvida allt för många eller få barn omhändertas i Sverige, inte sällan som ett resultat av vilken samhällsnorm som varit rådande. Från att tidigare ha utgått ifrån vad som är bäst för samhället för att forma goda samhällsmedborgare, blev utgångspunkten istället föräldrarnas vilja då dessa ansågs veta vad som var bäst för barnet.

– När vi idag pratar om barns rätt som ett separat intresseområde jämte familjen och samhällsnormer, då blir frågan svår för första gången. Då blir svaret det som jurister gärna vill säga: ”det beror på”, säger Titti Mattsson.

Titti Mattsson menar att socialtjänsten har som funktion att vara barnets bundsförvant, en funktion som en del anser att socialtjänsten inte är särskilt bra på att fullfölja.

– Jag har själv suttit i domstol ett tag och kunde se att det fanns fantastiska utredningar, duktiga offentliga biträden och hårt arbetande och inläsande domare å ena sidan. Men sedan fanns dåliga utredningar liksom oerfarna biträden och domare som hade andra intressen än barnrätt.

Även i de fall då ett barn tvångsomhändertas, finns en stor risk att resultatet blir negativt, förklarar Titti Matsson. Flera av barnen skickas runt mellan kommuner, det byts socialsekreterare och domstolars konstellationer ser olika ut från gång till gång, liksom familjehem kommer och går.

– Det är som ett stormande hav och man får ha tur om man sköljs upp på land. Det finns ingen övergripande ordning som följer varje individ på lång sikt och säkerställer att det går bra. Det är svårt att ersätta den ”goda föräldern” och det lyckas samhället ofta inte riktigt med.

I fallet med Lilla hjärtat fattades just denna övergripande ordning och frekventa uppföljning menar Titti Mattsson som även ser ett behov av lagändring.

– Sedan ter det sig också givet att anknytning är väldigt viktigt och ska ses som en väsentlig faktor i tolkningen av ett barns behov och intresse.

I vilken mån spelar Barnkonventionen någon roll?

– Så länge man inte ändrar instrumenten för att få fram barnens röst och säkerställer det genom uppföljningar så är frågan om det kommer att hända så mycket. Då menar jag bland annat att man ser till att offentliga biträden har en särskild kompetens och ges tillräckligt med tid med barnen. Att man har en socialnämnd som vet vad man beslutar om och följer upp och att man har socialsekreterare som inte är nyexaminerade. Innan dess måste jag lite krasst säga att jag inte tror att mycket kommer hända oavsett lagstiftning.

Åter till socialminister Lena Hallengren och frågan hur regeringen ser på risken att förälderns röst hamnar i skymundan när barnrätten förstärks.

– När man talar om lex Lilla hjärtat och har det för ögonen så är det svårt att tänka att barnets bästa-perspektivet kan bli för starkt. Men det är viktigt att i en sådan här lagstiftning göra ett avvägande. Ambitionen är att hjälpa familjer så att de kan fortsätta vara familjer, säger Lena Hallengren.

Texten publicerades första gången i Socionomen nr 5 2020.

LÄS MER:
Chefredaktören: Ansvaret vilar på alla experter
Forskning: Ställ krav på barnets offentliga biträde vid LVU