Thomas Pettersson.
Vi vet att män söker professionellt stöd i lägre grad än kvinnor. Det gäller psykisk ohälsa. Det gäller hjälpsökande generellt. Forskning visar också att män oftare är tveksamma till relationsstöd och ibland lämnar stödinsatser tidigare.
Men jag vill väcka en annan fråga: Har vi samtidigt byggt stödinsatser som i högre grad passar kvinnors sätt att närma sig relationer och känslomässigt arbete?
För om vi menar allvar med att fler pappor och män ska delta i stödinsatser behöver vi också våga granska våra egna arbetssätt.
Den nationella uppföljningen av socialtjänstens omställning, NUSO, ger en viktig signal in i den här diskussionen. NUSO:s kartläggning av öppna insatser visar att flickor och kvinnor tar del av insatser i högre grad än pojkar och män. Samtidigt består en stor del av de öppna insatserna av råd- och stödsamtal, familjebehandling och individuellt föräldrastöd till omsorgspersoner.
Det borde få oss att stanna upp. För frågan handlar inte enbart om deltagande utan också om vad män och pappor möter när de väl kommer in i stödet?
I arbetet med bonusfamiljer ser vi återkommande samma mönster: Kvinnan vill gå in i processen. Hon vill förstå, prata, utforska och utveckla relationen.
Mannen tvekar. Ofta beskrivs det som motstånd, men jag är osäker på om det är den mest hjälpsamma förståelsen.
I vårt program Bonusresan arbetar vi bland annat med uppgifter där deltagarna får utforska sitt känslomässiga bagage – tidigare erfarenheter, relationella sår och familjemönster.
Vi ser ibland att mannen gör uppgiften, skriver sina svar och sedan upplever att arbetet är färdigt. ”Nu har jag skrivit det här.” Punkt.
Där kvinnan ofta vill fortsätta samtalet och fördjupa sig väljer mannen ibland att stanna där. Det är lätt att tolka detta som ovilja, men tänk om det i stället handlar om att vi utgår från ett särskilt sätt att bearbeta. För hur ser våra frågor ut?
Hur känns det? Vad väcker det här? Vad bär du med dig?
Frågorna fyller en viktig funktion. Samtidigt bygger de på ett antagande om att förändring sker genom verbal reflektion, känslomässig bearbetning och utforskande samtal. Men vad händer om vissa män närmar sig förändring på andra sätt?
Internationellt pågår nu en växande diskussion om hur stöd kan göras mer tillgängligt för män genom ökad förståelse för hur män närmar sig sårbarhet, förändring och hjälp. I forskningen diskuteras exempelvis om vissa män gynnas av att börja i handling före känsla.
Att börja i frågor som: Vad fungerar inte? Vad vill du förändra? Vad försöker du lösa?
För att därefter närma sig den känslomässiga bearbetningen. Känslorna kan komma senare.
Andra forskare lyfter att män ibland uttrycker känslor genom handling, ansvarstagande, problemlösning, tystnad eller prestation. Det betyder att uttrycken kan se annorlunda ut. Här tror jag att socialt arbete behöver bli modigare.
För NUSO visar att kvinnor och flickor deltar i stöd i högre grad än män och pojkar. Rapporten väcker därför en viktig fråga: Har vi utvärderat om våra stödinsatser fungerar lika väl för pappor som för mammor?
Har vi undersökt hur familjebehandling, föräldrastöd och relationsinsatser tas emot av båda föräldrarna? Eller utgår vi från att vägen till förändring ser likadan ut för alla?
Det jag efterlyser är varken manliga eller kvinnliga insatser. Jag efterlyser nyfikenhet. För om vi vill att fler pappor ska delta i stöd, familjebehandling och föräldrainsatser behöver vi också ställa en ny fråga: Hur utvecklar vi stöd som når och engagerar fler?
För kanske behöver professionen bredda förståelsen av hur människor närmar sig relationer, känslor och förändring.
