Traumatisering läks med psykologisk behandling, men för många krigs- och tortyrskadade flyktingar är det inte nog. Patienterna får inte effekt av evidensbaserade metoder eftersom så mycket annat kräver uppmärksamhet att traumaterapin aldrig får momentum. I en exiltillvaro som den i Sverige uppstår en mängd situationer som skapar nya tillfällen av kontrollförlust. Samlingsnamnet på sådant som skapar stress efter flykt – tillfälliga uppehållstillstånd, nekad familjeåterförening, arbetslöshet, en osäker bostadssituation, en mängd myndighetskrav som en traumatiserad person upplever svårt att hantera – är postmigrationsfaktorer.
När jag arbetade som psykolog på Röda korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Stockholm, jobbade jag i team med en socionom. Jag fokuserade på premigration och kollegan på postmigration. Min tacksamhet för upplägget var stor. Yrkesmässigt, eftersom det är svårt att se hur jag annars skulle kunna ha arbetat med patienter som inte kunde tänka på den egna hälsan när de hotades med vräkning, om jag inte hade kunnat erbjuda ett proffsigt socionomstöd. Privat, eftersom det var postmigrationshändelserna som påverkade mig mest negativt.
Sekundärtraumatisering som drabbar vårdpersonal är inte ovanligt, men det jag plågades av var sällan att höra om de övergrepp mina patienter överlevt – de minnena visste jag att vi kunde bearbeta. Men den del av jobbet jag tog med mig hem var stressen patienterna utsattes för i asyl- och integrationsprocessen – att patienter som inte hade traumatiserats i sitt hemland insjuknade av vardagsstressen i Sverige.
Posttraumatisk stress (PTSD) är en sjukdom som håller kvar överlevare av krig och övergrepp i ett kraftfullt, upprepat återupplevande – fysiskt och psykiskt – av sitt livs värsta ögonblick. Vi ser numera på sjukdomsutvecklingen som progressiv, en kumulativ stressensitiserande ohälsa som utvecklas och förvärras av upprepade svåra upplevelser. De allra flesta som är med om en farlig händelse kan återhämta sig på egen hand när de är tillbaka i sin trygga vardag. För människor som flytt ser det annorlunda ut – det handlar aldrig bara om enstaka potentiellt traumatiserande händelser, och exiltillvaron är inte trygg.
Fokus på exponering för traumatiska händelser och fokus på det som skapar kontrollförlust här och nu är lika viktigt. När studier undersöker vilka upplevelser som leder till PTSD talar alltmer forskning om att det som händer här, hos oss i Sverige, väger lika tungt som det som drabbade patienten i kriget, under bombanfallet eller i Assads tortyrceller.
Var och en av oss, privat eller professionellt, kan vara positiva postmigrationsfaktorer – och speciellt stor är den möjligheten för socionomer som har kompetensen att hantera komplicerade myndighetskontakter. Det är hoppfullt att vi har makt att hjälpa och läka, lika mycket som det var i krigsherrarnas händer att skada. Ett stort hopp – men också ett stort ansvar, i en tid när fler än någonsin tidigare tvingas på flykt.
