”Han är väl en bra kriminalvårdare?”, frågade jag, vid ett enda tillfälle, en person som hade många åsikter om myndighetspersoner. Jag syftade på en kriminalvårdare som i mitt tycke var både gränssättande och empatisk. Svaret löd: ”En bra kriminalvårdare är den som vågar göra mål och gå över på min sida”.
Det räcker inte med att vara korrekt och göra sitt jobb. Eller jo, det räcker, de dagar man inte orkar mer än så, men det räcker inte för att se en förändring hos de konfidenter som det inte finns något hopp för. Då krävs det mer.
Varje morgon läser jag en dag-för-dag-bok av en katolsk präst, följt av en filosofibok med stoiska tankar. Kombon har visat sig ge utrymme dels för miraklen, det omöjliga, som tron står för i mitt liv, och det pragmatiska. Jag behöver tro, och hopp, som står för en riktning mot det vi inte kan se just nu, men också en stav som går att hålla i och sätta ner i marken och köra på rent konkret.
Jag arbetar som präst på anstalten Hall. Det är ett omöjligt uppdrag, och jag varken räcker till eller hinner med. Det tillhör vardagen att göra människor besvikna. Känner du igen dig i att det inte går att få ihop förväntningarna? Jag försöker bevara min öppenhet, och göra det jag kan. Jag är glad att jag är här. Jag är tacksam. Jag är trött. Intuitionen – och öppenheten – får kombineras med gränssättning och humor och stunder av total vila.
På prästutbildningen fick jag höra att jag är en gränsöverskridande person. Det är inte samma sak som gränslös, men risken är överhängande. Samtidigt finns det inga mänskliga relationer, ingen sårbarhet och ingen äkthet utan risk. Och när vi inte är oss själva, så långt det går i våra yrkesroller, riskerar vi att bygga förgäves. När vi är oss själva riskerar vi att bli sårade.
Jag skrev ett sms till en person om att jag ber för hen. Svaret löd: ”Bön, min kuk”. När jag tog emot sms:et stod jag vid ett sällsynt tillfälle på knä vid altaret i en kyrka i Södertälje. Det är de här korta pauserna som ger kraft, ändå tar jag sällan tillfälle till dem. Utan den stillheten hade sms:et aldrig landat så väl i mig. Min första tanke var (präst som jag är, och även arbetar med nattvard): En människa säger: Min kuk. Gud svarar: ”Min kropp och mitt blod för dig utgivna”, orden som uttalas under nattvarden. Hur mycket en människa än hatar, svarar Gud alltid med kärlek.
Vid andra tillfällen kan jag inte släppa förvånansvärt enkla dissningar. Jag blev sårad när jag skickade in ett enkelt handskrivet kort till en avdelning och fick det tillbaka för att klienten inte önskade kortet. Jag tänkte: Din otacksamma människa, vet du hur många personer som hade velat ha det där kortet och jag valde att skicka det till dig? Som präst undviker jag att be människor dra åt helvete. Det är mitt problem, som jag behöver ta med Gud, när de tankarna kommer upp. Och jag behöver ta mig ut genom murarna till en plats i solen igen. Jag vill ta risker, för jag vill göra mål.
