Programmet Skakvåldet (Uppdrag Granskning 21-02-23) aktualiserar frågan hur socialtjänsten bäst kan arbeta för barnets skydd och behov av stöd i samband med orosanmälan på grund av misstänkt skakvåld. Vi vill med denna artikel visa på svårigheter som socialtjänsten kan hamna i med anledning av det förändrade kunskapsläget om skakvåld.
Skakvåld har under 2000-talet bedömts kunna diagnostiseras med fynd av subdural- (blödningar mellan hjärnhinnorna) och ögonbottenblödningar, revbensbrott och förändringar i långa rörbenens tillväxtzoner. Det evidensbaserade kunskapsläget för detta är nu mycket ifrågasatt, framför allt genom SBU-rapporten Skakvåld (2016), domar från Högsta domstolen (2014) och Högsta Förvaltningsrätt (2018) där dessa fynd bedömts inte räcker utan tilläggsbevisning, samt Rättsmedicinalverkets uppdaterade bedömningar.
182 anmälningar
Hur ofta händer det att skakvåldsdiagnoser sätts i vården? Vi har visat att för barn födda 1997–2014 anmäldes 182 spädbarn till socialtjänsten efter att subdural-, ögonbottenblödningar, brott på revben eller i de långa rörbenen påvisats, vilket utgjorde 2,4 procent av alla omhändertaganden av spädbarn enligt Socialtjänstlagen och LVU [1]. Uppdrag Granskning visade att skakvåldsdiagnoser fortsätter att sättas i vården.
Vi har med kvalitativa forskningsintervjuer studerat föräldrars erfarenheter av att bli misstänkta för skakvåld när de sökt sjukvård för sina spädbarn, deras möten med barnläkare, sjuksköterskor, polis, häktespersonal, socialtjänst och rättsväsende och till sist familjeåterförening då de återfick vårdnaden om sina barn [2].
Innehållsanalysens huvudtema var: ”Kampen att skydda sitt barn efter att ha blivit falskt anklagad av läkarna”. Första subtemat, Vara anklagad för att ha misshandlat sitt barn, förmedlade känslor av att inte förstå varför alla undersökningar utförts, hoppet om att läkarna skulle komma på att det var ett misstag, chocken att finna sig oskyldigt anklagad och känsloskiftet hos personalen från omhändertagande till kyla. I det andra subtemat, Kaos och maktlöshet, förmedlades skräcken att se sitt barn bortföras av socialtjänsten och att själva hämtas av poliser till häktet för pressande polisförhör: ”Vi vet till 100 procent att någon av er har gjort det.” Det tredje subtemat, Den gemensamma kampen mot doktorns dom, handlade om hur föräldrarna blev fokuserade i striden, på gränsen till sammanbrott, deras motstånd, stödet från anhöriga, vänner och ”second opinions”. Flera berättade att de mött personal som underhand förmedlade att ”detta måste vara ett misstag” men sedan tystnade och rättade in sig i ledet. I det fjärde subtemat, Den sårade posttraumatiska växten, framkom sorg, kvarvarande smärta, panik, ångest och svårigheter i familjeåterföreningen på grund av lång tid av separation, men även personlig mognad. Ingen av föräldrarna hade upplevt en ursäkt, upprättelse eller stöd från vården eller socialtjänsten. De uppgav också en avsaknad av omsorgsfull utredning av familjen. De förmedlade en grav förlust av tillit till vården och rädsla för att söka vård. Att bli felaktigt anklagad för skakvåld utsatte föräldrarna för oerhörd stress, men de genomlevde den och fick styrka genom att inte ge upp kampen för sina barn. Traumat hade dock långvarig påverkan på dem, med kvarstående symtom på posttraumatisk stress, och problem för syskonen på grund av separationerna.
Paradigmskifte
Det vetenskapliga stödet för diagnosen skakvåld enbart utifrån medicinska fynd sviktar och området befinner sig i det som brukar kallas paradigmskifte. Var hamnar socialtjänsten vid fall av orosanmälan på grund av skakvåld? Hur bedömer man vad som är bäst för barnen? Hur bedömer man föräldrafunktion och familjers nätverk?
Många socionomer har de senaste 15 åren utbildats i Signs-of-Safety på sina arbetsplatser. Sverige har också handledare av hög klass. Socialtjänstens unika kompetens för att värna om barnets säkerhet, utreda och stärka föräldraförmågan samt stärka barnets relationsnät är av största betydelse. Det är viktigt att värna om kärnan i Sveriges framgångsrika barnskydd: tillit till vård och socialtjänst.
