”Storheten ligger i hur vi lyckas stötta varandra”

Jag vet inte om han någonsin kommer att bli hel, hur mycket stöd vi än ger den här pojken”, sade psykologen på en jezidisk hjälporganisation i norra Irak.

Det var 2015 och vi hade just gått ut från ett tält och ett möte med en familj som befriats från fångenskap i Islamiska statens händer. Jag förstår så klart vad psykologen ville säga. Under vårt besök hade den åttaårige pojken försökt skära halsen av grannflickan med ett rakblad, men stoppats av sin morbror. Dagen innan hade han försökt tända eld på ett tält i flyktinglägret. Hans berättelse om vad han och den yngre brodern hade fått utstå under hjärntvätten som ”Unga lejon” i den Islamiska statens tjänst övergår vår fattningsförmåga och inbegriper det grövsta av stympningar och våld mot fångar. Men ändå! Psykologens inställning – eller slutsatserna vi drar av den – är farlig för freden i Mellanöstern.
Jag skulle dessutom tillägga för den svenska rättsstaten.

Problemet är mångbottnat. I vår välvilja att önska se alla människor bli ”hela” riskerar vi skapa kategorier av halvmänniskor. Eller undermänniskor.

Vi är redan där.

När jag 2020 och 2021 besöker de så kallade IS-lägren i Syrien slås jag av vad jag inte ser: tonårspojkar. En lägervakt förklarar för mig att de förs bort när de blir 13 år. Lägerpersonalen betraktar tonårspojkarna som potentiella våldtäktsmän, minderåriga brudgummar och IS-krigare. De skickas till ett slutet center där de ska avradikaliseras i ­sällskap av andra tonåringar från IS-miljön. Flickorna får däremot vara kvar med sina mammor, oavsett ålder.

Kurderna är i krig och befinner sig i en nattsvart ekonomisk kris – ovanpå vilken nu coronan ligger. Sverige å sin sida bromsar upp att hämta barnen och deras svenska mammor – och överlåter därmed bördan för fångenskap och psykologiskt stöd till IS-barnen på kurderna.

Under mina reportageresor i landet träffar jag också barn från vanliga fam­iljer som har upplevt hur närstående sprängts sönder, hur deras ben slitits av, hur kroppar satts i brand. De beskriver nätter med att kissa på sig när granater slagit ner både i och utanför hemmet.

Vem skulle påstå att ett barn som har mardrömmar om att få en kula i pannan bör hållas på avstånd från det övriga samhället? Få antagligen, eftersom dessa barn – till skillnad från IS-barnen – betraktas som goda offer för ett krig. Men vem vet om de ”goda offren” någonsin kommer att bli hela och snälla bandyspelande barn som gör sina läxor som de ska? Barn till fienden är däremot dåliga offer. Halvmänniskor som aldrig kommer att bli hela. Misstänkliggjorda från födseln.

Sanningen är att människor sällan är hela ens när de vuxit upp i Sverige. Storheten i våra samhällen är hur vi lyckas stötta varandra och leva tillsammans som de halvtrasiga individer vi alla är.

Att inte ens försöka hjälpa barn – oavsett på vilken sida av frontlinjen de har lekt – är mot barnkonventionen, vår lag och vår moral.