Filmtips: Berättelser om att hitta vägen framåt
Tre aktuella filmtips där människor på olika sätt måste överkomma svårigheter medan världen omkring dem rämnar.
Tre filmtips från Socionomen. Foto: Press
JA!
(Går på bio, distribution: Njutafilms)
7 oktober-massakern i Israel har precis inträffat. Vi får följa en liten familj och hur de tar sig an efterdyningarna. Bland annat får huvudpersonen och musikern Y i uppdrag att skriva en aggressiv anti Gaza sång, finansierad av en rik ryss. Regissörens symbolik är tydlig och laddad. Vi får följa människor och hur de försöker fungera i en miljö där rädslor, sorg och ilska hela tiden ligger nära ytan. JA! är en berättelse om hur svårt det kan vara att hitta balans, stöd och trygghet när samhället runt omkring är präglat av konflikt och osäkerhet.
Det är välkommet att få se israelisk film på bio, som dessutom problematiserar konflikten på ett rörande, satiriskt och surrealistiskt underhållande sätt.
The Chronology of water
(Premiär 8 maj, distribution: Draken Film)
Självdestruktivitet kan ta många former. Lidias barndom präglades starkt av både fysisk och psykisk misshandel från fadern. Hennes mamma var en alkoholiserad och olycklig bifigur utan förmåga att ge stöd. I ung ålder drabbades Lidia dessutom av en traumatisk förlossning där hon förlorade sitt barn. Hennes räddning blir simning och senare författarskapet, där hon kanaliserade sina ärr och trauman.
Kristen Stewart (mer känd som skådespelare) har regisserat en gripande och konstnärligt utmanande biografifilm där Imogen Poots visar upp ett djupt imponerande register. Hennes porträtt är krävande och genomsyrat av både styrka och sårbarhet.
If I had legs I’d kick you
(Går på bio, distribution: NonStop Entertainment)
Rose Byrne spelar briljant den kämpande modern och psykoterapeuten Linda. Hon är ensam ansvarig för ett svårt sjukt barn som behöver avancerad medicinsk omvårdnad i hemmet. Hon saknar stöd från sin partner och möts av skuldbeläggande vårdpersonal. Hennes miljö är präglad av kronisk stress, isolering och ökande psykisk ohälsa. Samtidigt fortsätter hon ta emot patienter i kris, trots att hon själv är nära ett sammanbrott och börjar självmedicinera för att orka.
Som så många föräldrar tvekar hon över sin roll och hur kapabel hon är. Samtidigt är filmen ingen deprimerande skapelse. Den är mörk med inslag av symbolik, men också präglad av bisarr humor.
