”Fängelset förändrade mitt liv”

– Jag fick klara mig själv som barn. Min pappa var alkoholist och mamma spottade inte heller i glaset, så ofta stod jag i kiosken själv och jobbade. Jag hade en pall för att nå upp. Något jag lärde mig tidigt var betydelsen av pengar, och fick som vana att stoppa på mig lite småpengar efter varje pass.

Behovet av snabba cash växte i takt med åldern, och snart gjorde Sten Streiffert entré i den kriminella världen. Inbrott, bilstölder, ”slakt” av bildelar och allmänt oortodoxa försörjningsmetoder fanns på repertoaren – men våld och droger har han hållit sig borta ifrån. ”Aldrig misshandel eller att jag skulle ge mig på kvinnor och barn. Men det mesta annat”.

I början av 90-talet dömdes han till fängelse för grov stöld. Några år senare ett nytt fängelsestraff, denna gång fem år för förberedelse till mord. Enligt honom själv blev han oskyldigt dömd för det senare.

– Jag blev ditsatt av en som stod mig nära. Det står jag för än idag, mer än trettio år senare. Men saken är den att tiden i fängelset förändrade mitt liv. Det var då jag hittade min kristna tro.

Inne på Café Livskraft i Edsvikskyrkan i Sollentuna slamras det med bestick, hembakt fika ställs fram och Norah Jones trygga mjukjazz strömmar från högtalaren. I caféets lilla butik kan man köpa keramik med märket ”Made in jail” som tillverkas på fängelserna.

Hit är alla välkomna och caféet fungerar även som en mötesplats vid permissioner eller efter fängelsetiden, och som arbetsträning.

– Alla är välkomna och möts utifrån just sin egen situation för att få hjälp och stöd. Det är en mötesplats och man kan få stödjande samtal och hjälp med myndighetskontakter och andra praktiska saker.

Sten Streifferts egen resa i Kriminalvårdens värld har tagit olika vändningar: Tidaholm, Kalmar och Norrköping. Han blev omplacerad flera gånger, bland annat för att han ville kunna plugga upp sina betyg. Olika anstalter, samma nyanser av institution. Taggtråd och själlösa dagrum. Kanske var det i ren desperation han fann Gud – ett avbrott i fängelsets monotona slit?

– Jag var inte troende när jag åkte in, men min fru Inger sa till mig att jag borde testa att be. Så jag stod på knä i cellen om kvällarna och bad gud att visa sig för mig, alltså konkret, jag snackar eldskrift på väggen. Det höll jag på med i några månader, men inget hände. Så en dag kom en new age-kvinna till fängelset för att hålla kurs för oss. Jag tyckte det var löjligt flum, men var med för husfridens skull. Då fick jag en uppenbarelse.

I visionen befann han sig i en mörk tunnel och rörde sig mot ljuset. Vid horisonten satt människor i ring, och i mitten en man i skjorta och rundkrage. När han kom närmare såg han att det var han själv.

Nästan övertydligt. Gud levererade till slut?

– Ska jag bli präst? Jag hade bett om något konkret, och nu fick jag det. Så jag sökte in till Teologiska högskolan i Stockholm, och kom in. När jag blev frisläppt började jag studera, men insåg snabbt att det inte var präst jag skulle bli, utan diakon. Det sociala arbetet, att hjälpa människor – det var det som var mitt kall.

Att lämna fängelset och stiga ut i friheten är nog vad de flesta intagna drömmer om. Men det är sällan lätt. Livet som fånge är ett undantagstillstånd, livet utanför murarna något helt annat. Och det kräver saker från individen, förklarar Sten Streiffert.

– Att sitta inne är tufft, men du vet vad som gäller och du behöver aldrig bry dig om mat eller bostad. Det ingår så att säga. Men ute i verkligheten är det du som har kontroll, allt hänger på dig om du ska klara dig. För många är det väldigt svårt, och det krävs stöd av samhället.

Man lämnas väl inte vind för våg efter att man släppts från fängelset?

– Frivården finns ju där, ofta ska man ha kontakt med dem under ett år efter frigivning. Men de hjälper inte till med det praktiska, inte ett dugg. Man ska finnas på plats efter överenskommelse, men vad man gör resten av tiden bryr de sig inte om, så länge man inte begår brott. Jag tycker att stödet bara har blivit sämre och sämre.

Själv hade han tur. Under åtta månader hade han frigång från fängelset till Sankta Clara kyrka i Stockholm. Han engagerade sig i deras verksamhet bland hemlösa, missbrukare och andra utsatta människor. En utsluss som resulterade i praktik, och senare ett eget projekt: Livskraft. Uppbyggnaden av fängelsearbetet påbörjades 1998 och kunde efter projekttidens slut stå på egna ben.

– Jag hade människor från Clara kyrka som trodde på mig. Jag fick pröva mina vingar. Det är jag väldigt tacksam för. Vi samarbetar än idag kring arbetet med hemlösa.

Sten Streiffert och Livskraft besöker regelbundet kvinnofängelserna i Stockholmsområdet för att ge stöd och hopp på vägen och visa på möjligheter till en positiv förändring. Hjälpen kan handla om boende efter frigivningen, arbete eller arbetsträning, studier och stödjande samtal och själavård.

– Vi pratar framtid, inte så mycket kring det förflutna och vad som gjort att de hamnat där. Fokus ligger på att få dem att fundera på vad de vill göra med sitt liv när de kommer ut. Syftet är att skapa hopp och visa på att det inte är kört även om man har avtjänat ett fängelsestraff.

Kalla vindar blåser i Sverige, och ute i kylan står de allra mest utsatta och huttrar. Striktare tillgång till bidrag och åtstramat försörjningsstöd slår hårt mot hemlösa, långtidsarbetslösa, de som muckat från fängelset och nu ska hanka sig fram i samhället. Rapporter beskriver en växande fattigdom i Sverige och ett allt skörare yttersta skyddsnät. Något som får Sten Streiffert på dåligt humör.

– Det borde vara straffbart att hantera människor på det vis man gör i dag. Jag ska inte gå in på politik, men just nu handlar allt om hårdare tag och stödet som förut fanns har gradvis försvunnit. Vi ser att de som söker sig till oss blir allt fler, och de får allt mindre hjälp från samhället.

Enligt Sten Streiffert pressas människor genom krångliga regelverk, hårdare bedömningar och en byråkrati som ofta saknar både flexibilitet och medmänsklighet. För de som kommer ut från fängelset och saknar både jobb och bostad är det tuffare än någonsin, säger han.

Vad skulle behövas för stöd?

– I stället för att lägga resurser på att sätta trettonåringar i fängelse skulle man kunna satsa på att återintegrera människor i samhället efter ett fängelsestraff. Att erbjuda olika former av utslussning till fler, där man får hjälp med att jobba på sin frigivning. I detta ligger att få stöd till ett ordnat boende, allt börjar med det.

Just bostadsfrågan ligger Sten Streiffert varmt om hjärtat. Han vet av egen erfarenhet hur viktigt det är med en trygg bas när tillvaron gungar och det mesta känns osäkert. Livskraft erbjuder ett drogfritt stödboende i Åkersberga dit man kan komma efter frigivning för att landa och få stöd att jobba sig vidare mot ett arbete och permanent bostad.

– Att ha någonstans att bo är det absolut svåraste idag. Det finns nästan inga lägenheter till rimligt pris. Genom Livskraft gör vi vad vi kan för att hjälpa, men behovet är stort. Staten och samhället skulle kunna göra mycket mer.

Snart öppnar caféet, och aktiviteten tilltar. Där går Stens fru sedan över 40 år, Inger, och piffar borden. Längre bort står sonen William och sopar golvet. Det familjära är centralt i Livskraft.

– Jag är stolt över det vi byggt upp, vi är en av de organisationer som jobbat längst med det här. Vi har haft en kontinuitet i fängelseverksamheten sedan 1998, och jag tror att en av anledningarna att vi funnits med så länge är att vi har en familjekänsla. Alla ska känna sig inkluderade, det är min största drivkraft.