Av: Ragnar Nilsson

Personligt ombud, Jur. kand

31 mar 2021

31 mar 2021

Psykiatriska diagnoser – ett stort problem

Diagnoser och alltför mycket mediciner kan inte vara rätt väg att gå, skriver debattören.

Av: Ragnar Nilsson

Personligt ombud, Jur. kand

31 mar 2021

31 mar 2021

Alltför många människor som genomgår utredningar får någon av dessa neuropsykiatriska bokstavsdiagnoser. Alltför mycket mediciner konsumeras på grund av detta. Det kan inte vara rätt väg för oss människor att gå.

Efter att under snart 20 års tid haft rollen som ombud för människor med psykiska funktionsnedsättningar har jag samlat på mig en hel del erfarenheter. Detta har fått mig att starkt ifrågasätta hur vi behandlar våra medmänniskor. Om man kan tala om en mental evolution så släpar den efter rejält.

Vi har ett system i samhället som lämnar mycket övrigt att önska när det gäller behandling av personer med själslig ohälsa. Grunden ligger i en förlegad syn på mental sjukdom som bottnar i att man genom historien, av okunskap och rädsla, har låst in personer för att isolera dem från omvärlden och för att isolera omvärlden från dem. Den kulturen är fortfarande starkt förankrad, även om man idag mer och mer börjar förstå vilka konsekvenser den medför.

- Om man inte förstår kopplingen till ett stört känsloliv så har man heller inte förmågan att relatera till människors mentala problem. Genom historien har man därför kallat dessa olyckliga människor för idioter, svagsinta, fånar, galningar, och man har låst in dem.

Så fort man talar om ”psykiska” funktionsnedsättningar rör man sig i ett stort mörkt moln av ovisshet. Om man i stället talar om själslig ohälsa blir det lättare att förstå att det handlar om känslor. Om känslolivet får sig en törn som tillåts slå rot är det lätt att man blir hämmad i sin mognad. Man behöver från livets början i lugn och ro skapa tillit till sin omgivning.

Vi har alla fötts till livet i denna på många sätt fantastiska värld och vi har rätt att leva våra liv. Vi har därför en moralisk skyldighet att värna om vår egen och varandras integritet. Den psykiatriska vården måste tvingas följa lagen för att man ska nå en human och respektfull behandling av människor med själslig ohälsa. Grunden ges i Regeringsformen 1 kap 2 § tredje stycket:

”Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.”

Denna samhällssyn är en röd tråd i lagstiftningen. Om man inte förstår kopplingen till ett stört känsloliv så har man heller inte förmågan att relatera till människors mentala problem. Genom historien har man därför kallat dessa olyckliga människor för idioter, svagsinta, fånar, galningar, och man har låst in dem. Det är den sämsta åtgärd man kan ta till ur vårdhänseende. Själslig ohälsa innebär att personen känner sig stympad och inte orkar leva ett fullödigt liv, med följd att man hellre drar sig undan än visar sin sårbarhet. Risken är att man skapar en egen verklighet som kan skada både omgivningen och det egna jaget.

I det läget behövs en gedigen terapeutisk insats. Tillit och trygghet måste skapas för att personen ska kunna bearbeta sina problem. Trauman som uppstår är i övervägande del skapat i relation till andra människor. Först genom att identifiera problemet (eller åtminstone ringa in det) finns möjlighet att ge adekvat vård.

Jag stöter fortfarande på psykiatrisk expertis som vidhåller inför patienter att de drabbats av en kronisk sjukdom som vederbörande måste lära sig leva med. Men själslig ohälsa är inte obotlig. Bara att uttala något sådant borde diskvalificera vårdgivaren. Att var och en bör lära sig leva med sina tillkortakommanden är en sak. Men om man begränsar den själsliga vården till läkemedelsbranschens uppsjö av mediciner för att stävja ”psykisk sjukdom” är man farligt ute. I stället behöver drivkrafter som vilja, tro, hopp, glädje stärkas för att hjälpa patienten hitta tillbaka till ett fungerande liv. Om man i stället sätter en sjukdomsstämpel på patienten finns stor risk att resultatet blir kontraproduktivt. Endast läkemedelsindustrin mår bra av det.

- Min övertygelse är att man inte ska generalisera kring människor med själslig ohälsa eftersom alla fall är individuella. Var och en bär på sina upplevelser och erfarenheter. Sin egen ryggsäck.

Psykiatrin har av hävd fungerat så att man vid samtal med patienten funnit symtom som man sedan kunnat rangera in i en diagnos. I läkemedelsboken, FASS, har man sedan hittat mediciner som ska ta bort/lindra symtomen. Ofta får det effekten av att patienten skolkar från livet. Medicin kan ibland lindra – det ska verkligen framhållas. Men det störda känslolivet måste ändå bearbetas om människan ska återfå full själslig vigör.

Risken är också stor att det hämmar samhällsutvecklingen att lita till mediciner och att inte utveckla den terapeutiska vården. Det viktigaste av allt är att stärka en attityd av empati i samhället vad gäller dessa frågor. Själslig ohälsa är så vanlig att var och en börjar inse att den kan drabba vem som helst. För mycket motgångar och negativa upplevelser försätter de allra flesta i vanmakt. När livet blir ohanterligt tar rädsla överhand och skapar distans till ett normalt liv. Därför behöver alla spår av gamla tiders ”vi mot dem”-attityd raderas ut.

Diagnoser är ett stort problem. I samtal med en chefsöverläkare frågade jag hur man ska se på diagnosticering. Svaret jag fick var att det inte skall betraktas som sjukdom utan en fingervisning om hur läkare ska behandla personer med liknande symtom.

Jag anser att en sådan uppfattning styr alldeles fel. Min övertygelse är att man inte ska generalisera kring människor med själslig ohälsa eftersom alla fall är individuella. Var och en bär på sina upplevelser och erfarenheter. Sin egen ryggsäck. Man kan inte dra alla med samma symtom över en kam.

Vårdapparaten måste arbeta mycket grundligare. Vinsten ligger i att människor efter rätt behandling i högre grad tillfrisknar. I dag fungerar det så att om man vänder sig till samhället för att få hjälp är förutsättningen att den hjälpsökande har en diagnos. Resultatet blir att allt fler utreds och blir sjukförklarade, med följd att psykiatrin får allt mer att göra vilket medför att hela vårdapparaten inte bara riskerar att gå på knäna, utan att den även blir allt mer av ett löpande band där patienter ska bockas av i ett allt högre tempo. En förändring är nödvändig.

En människa med själslig ohälsa har en skada som får denne att höja garden. Om bemötandet från vården är respektfullt och förtroende-ingivande ger det vårdtagaren anledning att sänka garden och känna tillit. Om däremot bemötandet är mästrande kommer vården inte att nå patienten. Ett vanligt sätt i det läget är tyvärr att vårdgivaren då sätter in starka mediciner för att göra patienten medgörlig.

Den mentala evolutionen kommer inte att ske så länge den drivs av fruktan för människor. Den mentala evolutionen drivs framåt av kärlek till människor.

Ragnar Nilsson, personligt ombud 

Jur. kand

Läs även

Debatt
9 sep 2021

Debatt: Diskriminering har många ansikten

Socionomer diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden. Nu efterly...

Krönika
19 jul 2021

”Storheten ligger i hur vi lyckas stötta varan...

Utrikeskorrespondent Magnus Falkehed om IS-barnen som är misstänkli...

Debatt
9 jun 2021

Staten måste säkra finansieringen av personliga ombud

Staten måste höja anslaget så att personliga ombud kan fortsätta va...

Åsikter
7 jun 2021

Debatt: Livsvärden slukas av systemvärlden inom soci...

Stark betoning på utredning och dokumentation gör att vi missar den...

Åsikter
7 jun 2021

Replik: ”I den bästa av världar smälter de iho...

Även om systemvärlden och profession baseras på olika logik är de i...

Debatt
26 apr 2021

Debatt: Så kan kuratorn göra skillnad trots (o)tydli...

Kuratorn Maria Andersson vill inspirera andra efter ett lyckat init...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.