Simone Siefker

Socionom och masterstudent i socialt arbete

2 nov 2021

Maria Lundberg

Socionom och magisterexamen i socialt arbete

2 nov 2021

2 nov 2021

Maria Lundberg och Simone Siefker

Debatt: Ännu en ADHD-diagnos…eller?

För att förstå ett barns svårigheter kan det vara bra att anlägga ett socialt perspektiv. FOTO: Getty Image

Sätter vi diagnoser på barn för att vi inte förstår eller orkar ta till oss miljöns orsakssamband? Simone Siefker och Maria Lundberg, erfarna socionomer, synliggör en farlig trend.

Simone Siefker

Socionom och masterstudent i socialt arbete

2 nov 2021

Maria Lundberg

Socionom och magisterexamen i socialt arbete

2 nov 2021

2 nov 2021
UPPDATERING 2021-11-05, kl 10.52:
Hej, denna debattartikel har väckt starka reaktioner. Vi kommer inom kort att publicera en replik tillsammans med ett slutord. Vi håller en god ton i kommentarsfältet för att främja en bra och konstruktiv debatt. Mvh Redaktionen

När vi ser ett barn som är okoncentrerat och stökigt, vad tänker vi då?

Koncentrationssvårigheter och överaktivitet tolkas ofta som symptom som hänger samman med någon patologisk process. Människors livsvillkor lyfts sällan fram som orsaken till människors svårigheter, människor lever sina liv i strukturer och därför är det av vikt att beakta hur dessa kan skapa risker för psykiska svårigheter. Det finns dessutom tilltagande evidens på att många med psykiska svårigheter kan koppla problemets start till miljömässiga stressfaktorer under barndomen som inbegripit olika former av våld (Tew, 2005; Topor, 2016). Med detta menar vi förvisso inte att biologiska faktorer inte kan vara orsaken till att ett barn uppvisar dessa ”symptom”, vi menar att det ibland kan vara viktigt att inte utesluta att det kan vara socialt betingat, det vill säga ha sin grund i traumatiska händelser i barndomen.

För att förstå ett barns svårigheter kan det vara bra att anlägga ett socialt perspektiv. Ett socialt perspektiv betonar samspelet mellan det psykiska tillståndet och människors sociala omgivning (Andersson, 2016). Vi menar inte att psykologiska och biologiska faktorer inte spelar roll för dessa psykologiska fenomen, istället menar vi att barns problem bör placeras i ett socialt sammanhang utan att man glömmer att erfarenheter sätter sina spår i vår biologi och tvärtom (Topor, 2016). ”Symptom” såsom koncentrationssvårigheter, överaktivitet, impulsivitet och aggressivitet tolkas inte sällan som någonting som hänger samman med en neuropsykiatrisk diagnos – allra vanligast kopplas detta samman med en ADHD diagnos. Detta blir problematiskt eftersom dessa psykiska fenomen är tillstånd som kan uppstå på grund av problematiska livshändelser i barndomen, det har visat sig att barn som blir utsatta för våld eller andra traumatiska händelser kan uppvisa ”symptom” liknande de symtom som är typiska för ADHD (Socialstyrelsen, 2010; Socialstyrelsen, 2014).

En svensk studie visar att antalet barn som får diagnosen ADHD har ökat kraftigt de senaste tio åren (Rydell, Lundström, Gillberg, Lichtenstein, Larsson, 2018). I studien resonerar forskarna om möjlig förklaring till detta, de anger till exempel att överdiagnosticering kan vara en förklarande variabel till ökningen. Det framgår även av en annan studie att ADHD är mer vanligt bland barn med lägre socioekonomisk status (Biederman & Faraone, 2005). Det tycks inte vara tänkbart att människor med lägre socioekonomisk status skulle vara predisponerade för neuropsykiatriska diagnoser, utan snarare handlar det om att det verkar finnas en tendens till att i psykiatrins praktik medikalisera och diagnosticera fattiga befolkningsgruppers sätt att leva i termer av symptom och diagnos (Topor, 2016). Detta talar för att barns svårigheter inte nödvändigtvis behöver vara relaterad till diagnoserna. Det tycks inte vara tänkbart att ökningen av diagnostisering av ADHD skulle kunna bero på att människor numer är mer predisponerade att ha en biologisk ”defekt” utan snarare handlar om en tendens att definiera, tolka och förklara människors tillstånd i termer av diagnos.

Varför finns det en tendens att tolka dessa ”symptom” som något som hänger samman med en diagnos? Varför pratas det så lite om hur sociala förhållanden också kan ha en inverkan på att människor uppvisar dessa ”symptom”? Kanske har det att göra med att det är enklare att råda bot på ett problem genom olika typer av preparat och mediciner istället för att sätta in andra insatser såsom olika former av sociala insatser. Det är kanske lättare att ge ”bot” på ”problemet” om vi ser människors tillstånd som orsakade av någon biologisk defekt snarare än något som har sin grund i traumatiska sociala livshändelser i barndomen.

Socialstyrelsen skrev en rapport om detta för några år sedan, som berörde oss. Där framgår en berättelse om en flicka som uppvisade likartade symptom som ADHD, varpå flickan diagnosticerades med ADHD. Det framkom dock senare att flickan inte hade någon diagnos, utan levde i en destruktiv hemmiljö. Nu vet vi inte hur det gick för flickan när hon placerades i en annan hemmiljö, men av rapporten går det att utläsa att dessa symptom inte haft sin grund i någon neuropsykiatrisk diagnos utan var socialt betingade. I vårt arbete som socionomer möter vi ofta på barn som uppvisar olika former av symptom som påminner om de symtom man uppvisar vid en ADHD diagnos eller andra neuropsykiatriska diagnoser. Vi möter ganska ofta på föräldrar som gärna vill att barnet ska utredas vidare – men inget fokus i hur hemmiljö kan ha en inverkan på att barnet mår som det mår. Det är inte heller ovanligt att skolpersonal reagerar på ett sådant beteende genom att vilja utreda detta vidare. Fokus bör alltså inte alltid enbart vara på att ”fixa” barnet eller se barnet som en ”problembärare”, vilket vi upplever ofta blir fallet. Vi måste också våga se hur den sociala omgivningen kan vara orsaken till att barnet uppvisar detta beteende.

Som vi diskuterade i inledningen har antalet barn som får diagnosen ADHD ökat kraftigt de senaste tio åren. En förklaring till detta skulle kunna vara att psykiatrin sätter diagnoser alltför lättvindigt. Detta är vanskligt med tanke på att många av de problem som barnet eller ungdomen uppvisar mycket väl kan vara reaktioner på omständigheter som de lever under. Kanske kan man ha för vana att kolla hur dessa barn har det hemma – innan man faktiskt tar beslut om att påbörja en neuropsykiatrisk utredning.

LÄS MER >> Replik och slutord – Ännu en ADHD-diagnos eller…?

Läs även

Replik
15 nov 2021

Replik och slutord: Ännu en ADHD-diagnos…eller?

Här följer en replik samt slutord i debatten: Ännu en ADHD-diagnos....

Åsikter
18 okt 2021

Tystnadskultur – ett hot mot det professionella soci...

DEBATT Två socionomer om hur vi påverkas av tystnadskulturen inom k...

Debatt
28 sep 2021

Socialsekreterarens vardag: ”Jag vet var du bor…”

DEBATT Ingen vill bli utsatt för hot. Men när socialsekreteraren un...

Barnkonventionen
22 sep 2021

Debatt: Hur ska samhället tillgodose barnets bästa?

Att se till barnets bästa och samtidigt vara stöd till föräldern me...

Gängkriminalitet
14 sep 2021

”Socionomerna behövs i kampen mot gängkriminal...

KRÖNIKA Socionomerna måste ut i de mångkulturella förorterna och hj...

Debatt
9 sep 2021

Debatt: Diskriminering har många ansikten

Socionomer diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden. Nu efterly...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.