Dags att ta itu med äldreomsorgens ständiga kris

Att bli äldre innebär ofta en kris i sig. Kroppen blir svagare. Det blir svårare att röra sig och klara allt det som man är van att klara själv. För många av dem som blir äldre kommer det till en brytpunkt när ens make eller maka dör eller då man inte längre kan bo kvar hemma utan måste flytta till ett äldreboende.

Under hösten 2019 fick jag tillsammans med en kollega möjligheten att lyssna till de äldre som bor inom olika äldreboenden i Göteborg. Jag fick också möjligheten att träffa och lyssna till deras närmaste anhöriga för att höra vad de tycker om vården och omsorgen inom äldrevården.

Det som kom fram i dessa samtal var att många av dem som bor inom äldrevården är nöjda. De tycker i allmänhet att personal är vänliga och respektfulla. De är i allmänhet nöjda och tacksamma för den hjälp de får. De tycker också att maten är god.

De anhöriga som jag träffade var också nöjda med att personalen är vänlig och respektfull mot de äldre. Men de var också kritiska. Kritiken handlade om att det var så svårt att få kontakt med personalen som var ansvarig för olika saker.

Äldrevården är ofta organiserad i olika delar. En organisation för själva boendet, en annan organisation för vården om någon blir sjuk och en tredje organisation för matens tillagning och transport. För att det ska bli lättare för de anhöriga att få kontakt med personalen och få svar på olika frågor så finns numer ofta en kontaktperson till varje boende. Det här fungerar bra i teorin, men i praktiken blir det svårare.

De undersköterskor som finns i vardagen hos de äldre jobbar i skift och är ofta underbemannade. Om det kommer en fråga som handlar om sjukvården för de äldre måste undersköterskan som arbetar på boendet ta kontakt med någon från hemsjukvården som kan undersöka den äldre och ge ett svar till den anhörige. Det gör att den äldre eller den anhörige kan få vänta länge med att få svar på sin fråga. Som det nu fungerar så är det inte möjligt för en anhörig att ta direktkontakt med hemsjukvården, varken via mobiltelefon eller mejl.

Både de äldre och deras anhöriga märker att personalen är stressad. Personalen hinner oftast med den fysiska hjälpen till alla boende, det vill säga väcka de boende, byta blöjor, tvätta, sätta på kläder och köra ut till matsalen på morgonen samt alla arbetsuppgifter som kommer till på kvällen när de boende ska gå och lägga sig.

De anhöriga är ofta oroliga för att de äldre känner sig ensamma eller deprimerade på boendet. En känsla av ensamhet och sorg som är naturlig och existentiell utifrån svåra omställningar i livet. Men också en känsla av sorg och ensamhet för att personalen är så underbemannad att de hinner med de fysiska behoven men inte de psykiska. Det finns oftast ingen personal som kan sitta och hålla Vera i handen när hon kommer med alla frågor om den tilltagande förvirringen i livet. Det finns ingen som kan prata med Einar om hans upplevelser under livet innan pensioneringen eller som kan läsa högt för honom i dagens tidning. De anhörigas besök blir ofta ett välkommet avbrott i en rutiniserad tillvaro med väntan på att något ska hända.

I samband med coronakrisen har det kommit fram att en stor del av dem som dött till följd av covid-19 kommer från äldrevården. I efterdyningarna av coronakrisen kommer det säkert upp en diskussion som handlar om orsaken till att många av de äldre på äldreboendena blev smittade och vad man borde gjort för att skydda dem bättre. Det kommer att handla om skyddsutrustning, testningar av personal och nya säkerhetsrutiner. Jag vill dock peka på en annan sak:

Två viktiga systemfel skapar mycket onödigt lidande hos både de boende och deras anhöriga. Det ena handlar om organisering och kommunikation. Det andra handlar om nedskärningar.

Äldrevården är ofta inte en organisation utan som sagt tre. Samordningen och samarbetet mellan dessa organisationer är inte optimal vilket skapar dagliga missförstånd och frustrationer.

Under de senaste trettio åren har äldrevården hanterats av politiker och ekonomer som vill rationalisera och effektivisera från modeller som ofta är hämtade från näringslivet. Det skapar en ständig underbemanning av personal som får allvarliga negativa effekter för alla involverade. Stressen och underbemanningen skapar frustration hos personalen som i sin tur gör att de riskerar att bli sjuka, trötta och söker sig från äldrevården. Underbemanningen gör att kontinuiteten i kontakten med både de boende och de anhöriga bryts. Underbemanningen är också farlig för att den gör att personal med utbildning slits ut och personal med kort eller ingen utbildning plockas in. Det skapar nya problem, inte minst med säkerheten för de äldre.

I och med coronakrisen har staten visat sig oerhört resursrik. Det ena miljardpaketet efter det andra har gått till drabbade företag och anställda. De pengarna behövs och är säkert väl använda. Men en lärdom av coronakrisen som jag tycker vi ska ta med oss när allt blir normalt igen är att vi måste se på äldrevården med nya ögon.

Bort med de nyliberala glasögon där blicken hamnar på ständiga effektiviseringar, rationaliseringar och nedskärningar av basverksamheterna. Det skapar så mycket onödigt lidande. Tag istället på de humanistiska existentiella glasögon så att den kris som det innebär att bli äldre och kraftlös kan lindras av ett väl organiserat boende och vård där det finns gott om välbetald personal som också hinner med att slå sig ned för ett samtal med de äldre en stund under sin arbetstid. Mer luft i systemet, personal som trivs, vill stanna kvar och utvecklas på sin arbetsplats skapar trygghet, kontinuitet och välbefinnande både hos de äldre, de anhöriga och personalen.

Jag är ganska säker på att mer pengar till äldrevården inte bara skapar humanitära utan också ekonomiska värden.

Citatpuff: Bort med nyliberala glasögon och ständiga effektiviseringar, rationaliseringar och nedskärningar av basverksamheterna.