Ibland hörs den slarviga formuleringen att en institutionsplacering är en form av ”sista anhalt”, när andra öppenvårdsinsatser är uttömda. I Sverige placeras årligen cirka 7 000 barn och unga på denna så kallade sista anhalt utan sina vårdnadshavare. Till stor del handlar det om barn i unga tonåren till de sena tonåren och ansvaret för dessa institutioner fördelas mellan stat, kommun och privata aktörer.
Vi vet förhållandevis mycket om vilka dessa barn och unga är på gruppnivå; hur de vuxit upp, vad de varit med om och vad som föranlett institutionsvistelsen, men på en individuell nivå finns naturligtvis variationer. Vi vet också ganska mycket på gruppnivå vad utfallet blir, då det finns flera studier som pekar på det negativa med att bli placerad på institution: kriminalitet, fängelsevistelser, tidig död, dåliga skolresultat, missbruk, psykisk och fysisk ohälsa.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >>> Så här gör du
Men det finns två saker man sällan diskuterar djupare i den offentliga debatten när det gäller institutioner för barn och unga. Dels vilka personer som är satta att ta hand om dessa barn, dels att det kan vara nödvändigt att placera unga på institution. Även om det är känsligt att benämna att alla inte är lämpade att handskas med dessa barn och att en institutionsvistelse kan vara bättre än placering i familjehem, alternativt att stanna hemma med sina föräldrar, så måste detta börja adresseras.
I en nyligen publicerad svensk studie som kartlägger personalens kompetens blir det tydligt att andelen med eftergymnasial utbildning är slående låg. På de statliga ungdomshemmen är det knappt över 50 procent som har en eftergymnasial utbildning och på de privata och kommunala HVB-institutionerna är det knappt under 50 procent.
Med det ökade trycket på att omhänderta barn och unga finns en risk att samhällsvården för barn och unga allt mer kommer att utgöras av en stor personalgrupp utan adekvat utbildning för ändamålet. I vilka andra branscher skulle vi tillåta det?
LÄS OCKSÅ >>> Ny organisation och verksamhet ska ersätta Sis
Den nyutgivna antologin Revitalizing Residential Care for Children and Youth visar att länder som Irland, Tyskland, Danmark, Norge, Italien, Finland och Frankrike ställer högre och tydligare krav på personalen som arbetar på institution. Svenska studier visar också en diskrepans mellan den ”behandling” vissa institutioner menar sig bedriva och personalens kompetens.
Inom kriminalvården plockar man dessutom bort krav på gymnasieexamen. Även om utbildning är långt ifrån allt som krävs för att uppnå en kompetens är frågan varför argumentet att utbildning inte är allt används för dessa institutioner, och inte när det gäller högstatusyrken?
Att det kan vara tvunget att placera vissa barn på institution stärks av flera studier, bland annat en brittisk studie som framhåller institutioner som en viktig del av vårdkedjan och en holländsk metastudie som pekar på att unga med normbrytande beteende till synes förbättras mer om de vårdas och behandlas på institution i förhållande till att vara i öppenvården.
Varför är då vården på våra svenska institutioner ifrågasatt? Dels handlar det om att vi utgår från att vi inte ska placera barn och unga där, dels hör det ihop med att outbildad personal har svårt att behandla komplexa sociala och psykiatriska problem. Det är motsägelsefullt. Vi ska inte placera barn på institution, men vi gör det ändå. Men då tas de ofta om hand av personal som inte vet vad de ska göra. Inte så konstigt att det då förekommer våld och övergrepp.
De amerikanska forskarna James Anglin och Bruce Hendersen menar att det behövs ett omtag vad gäller innebörden av barn och unga på institution. Det är nödvändigtvis inte institutionerna i sig som är undermåliga, utan innehållet. Det vill säga personal som inte är tillräckligt rustade och att metoder utan ett kunskapsbaserat förhållningssätt används.
Som vålds- och institutionsforskare sällar jag mig till idén om att vi troligtvis behöver placera fler på institution, men i öppnare former och under längre tid, ihop med professionell personal som behärskar att arbeta med ungdomar.
En modern institutionsvård behöver frigöras från narrativet att all institutionsvård skulle vara skadlig. I stället bör man se att vissa barn och unga, både i egenskap av offer och förövare, kan räddas av att bli placerade på institution.
