FRÅGA: Att få våldsutövande föräldrar att delta i utredningen är ofta svårt. Hur kan man som socialsekreterare jobba för att motivera dem?
SVAR: Ska du få den våldsutövande föräldern att delta i utredningen, och i nästa steg behandling för att få våldet att upphöra, krävs ett motivationsarbete. Våld i nära relation ses som väldigt skamfyllt och det är sällan berättelsen kommer av sig själv.
I en studie intervjuade jag femton socialsekreterare om deras strategier för att få pappor att delta i utredningen och alla använde sig av olika trygghetsskapande och trygghetsutmanande strategier. De ville skapa relation och förtroende för socialsekreteraren och på så vis få pappan att öppna sig. I studien berättar socialsekreterarna om nedanstående strategier som för att motivera pappan att delta:
Ett första steg kan vara att informera om vad socialtjänsten gör och berätta att du ju inte varit på plats och vet vad som hänt. Därför behöver våldsutövaren berätta utifrån sitt perspektiv. Då är det viktigt att han inte känner sig ifrågasatt eller dömd på förhand. Lyssna på vad han tänker och känner, bekräfta att du förstår och beröm för att han vågat tala öppet om våldet.
Socialsekreterarna i min studie berättar att de försöker förstå upprinnelsen till våldet och våldsutövarens förklaringar till det. Det är viktigt både initialt, och genom hela utredningen.
LÄS OCKSÅ >>> När föräldrar misstänks slå sina barn men inte vill erkänna – hur hjälper man barnet?
Så småningom skiftar de perspektiv och förmedlar vad den våldsutsatta berättat om våldet, och tar upp konsekvenserna av våldet på kort och lång sikt. I intervjuer jag gjort med pappor om deras erfarenhet av kontakten med socialtjänsten framgår att alla vill vara bra och trygga föräldrar till sina barn. Därför kan föräldraskapet vara kraftfullt som motivator, till exempel genom att ta upp vad våldet mot den andra föräldern får för konsekvenser för barnet och hur det påverkar relationen till barnet.
Särskilt motiverande kan det vara om socialsekreteraren kan återge ett samtal med barnet, och vad som kommit fram där. Om våldsutövaren kommer med bortförklararingar, som att barnet inte var där när bråket ägde rum, kan socialsekreterarna ställa lite utmanade frågor för att få pappan att reflektera kring situationen: ”Jaha, så om ni skrek i rummet intill så hörde inte barnet det?”
En annan strategi är att börja använda våldsutövarens ord för att prata om våldet, för att göra det talbart. Kanske pratar han om konflikter, diskussioner eller bråk i stället för våld. Eller så kan du fokusera på en mindre fysisk händelse för att ni ska kunna närma er det som är problematiskt med våldet. Problemet är att den strategin också riskerar att förminska och normalisera våldet. Men är du medveten om riskerna kan det vara ett bra sätt att nå fram – ett första steg i en förändringsprocess som kan bidra till att våldsutövaren senare tar emot insatser kring våldet.
Sen är det är viktigt att betona att säkerheten och skyddet för de våldsutsatta alltid behöver beaktas och få företräde när man arbetar med våldsärenden.
LÄS OCKSÅ >>> Fler dilemman och expertsvar finner du här
