Hon lärde sig hålla tyst – men nu har Faysa börjat berätta: ”Jag har gråtit blod”

– Det enda ni vet om är skjutningarna. Ni vet inte om den här mormodern som knappt kan betala sin hyra på 8000 lax men som hör hur det knackar på dörren, som blir pressad på pengar på grund av sin son, av en man som egentligen inte vill göra det, som är från samma land som hon, men som inte har något sätt att försörja sig på.

I boken skildrar Faysa Idle en uppväxt präglad av gatan, och hon kallar sig själv och sina vänner för ”gatubarn”. Inte för att de inte hade något hem, utan för att de föredrog att hänga i portar och källare.

LÄS OCKSÅ >>> Anmälningar om kvinnor som utövar våld ökar – men innebär det en förändring?

En del av dem placerades på LVU-hem, men rymde och dök snart upp igen. De förstärkte omgivningens bild av socialtjänsten som en myndighet som tog ungarna ifrån föräldrarna, men ändå inte lyckades uppfostra dem.

Hemma lekte hon gangster och polis med sin två år äldre bror, och hennes uppdrag var att gömma grejer för honom.

– Det var bland det roligaste jag visste! Han hade tajmern på, och känslan när han inte kunde hitta stashet – jag kände mig som Griselda Blanco (en colombiansk narkotikasmugglare, reds anm)!

Han snodde pappans taxibil och körde henne till skolan, och gjorde massor av ”busiga grejer”, som hon säger.

– Han verkade alltid ha så roligt. Och han hade tjockt med parra, det var fett coolt, och varför skulle jag ta emot pengar av honom när jag kunde göra mina egna?

Själv drogs hon aldrig in i samma tunga kriminalitet som hennes bror, men snatterier utvecklades till inbrott. Och hon fick nya vänner. Värst av alla gatubarn, ”gatubarnens gatubarn”, var Abbas, med samma eld inom sig som hon, samma rastlöshet och samma undantryckta sorg, avslöjad endast i ett förstulet ögonkast. De blev nära vänner, och en dag var han död.

– Jag var i chock. Död. Vad är död? Fram till dess hängde vi allihop. Det fanns inga grupperingar. När någon gjorde någonting åt vi alla av det. Det var vi mot samhället. När han dog blev det vi mot vi.

LÄS OCKSÅ >>> Nicolas Lunabba: ”Vi måste skapa en våg av medmänsklighet i detta mörker”

Mordet på ”Abbas” och en annan ung kille blev inledningen på Järvakonflikten, eller ”kriget”, som hon kallar det, där nya falanger nu tagit över efter Shottaz och Dödspatrullen. I en central position på ena sidan: hennes bror. På den andra: nära vänner.

– Nästan alla mina gamla kompisar är nu gängkriminella, unga som gamla, klasskompisar, grannar, din gamla langare. Alla bär en väst och en pistol. Vissa av dem är vi rädda för – vi springer om vi ser dem. Men det finns andra som vi pussar på pannan, och till vilka vi säger: ”Bror, hur blev du så här?”

LÄS OCKSÅ >>> Varierande syn på social segregation i Sverige – detta har vi lärt oss

Mordet på hennes vän var bara den första stora förlusten i Faysa Idles liv. Senare mördades hennes äldste bror, läkarstudenten, som tog hand om henne när pappan lämnade familjen och som brukade höja hennes poesi till skyarna. Och år 2021 försvann ytterligare en nära vän.

Där någonstans fick Faysa Idle nog. Kunde inte äta eller dricka. Orkade inte gå. Men vad skulle hon göra? Hon hade lärt sig att inte öppna sig. Inte för polisen. Inte för socialtjänsten.

Bilden av den senare var mörk, berättar hon. Hade man med dem att göra ansågs det vara något fel på familjen.

LÄS OCKSÅ >>> Tre röster om hur deras verksamheter jobbar med unga och vuxna som utövar våld

Har du själv haft med socialtjänsten att göra?

– Jag minns ett möte, på skolans initiativ; jag, mamma och en socialtant. Jag blev arg över hennes frågor, och sade att jag inte behövde någon hjälp och att jag inte skulle samarbeta. Det var vanliga frågor, men jag tog det personligt.

Så här i efterhand, hade socialtjänsten kunnat hjälpa dig eller din familj?

– Nej. Det funkar inte att få en sådan unge som jag var att prata under första samtalet. Det handlar om att bygga upp saker och ting. Men det ligger inte bara på er. Om koderna är att inte prata så blir det svårt.

”Er.” Där ryms tydligen både journalister och socialtjänst. Ibland kommer hon på sig själv och ber om ursäkt för sammanblandningen. Men det sitter kvar från barnsben, då ”samhället” var ett homogent ”de andra”. Socialtjänsten var hon livrädd för, och faktum är att hon fortfarande bär på en viss intuitiv rädsla, trots att hon numera gör vad hon kan för att sticka hål på de utbredda vanföreställningarna om myndigheten.

LÄS OCKSÅ >>> Tre röster om hur man når goda kollektiva insatser: ”Kärnan i arbetet är närvaro”

Till sist var det socionomer och psykologer som hjälpte henne. Hon kom till ett avhopparprogram.

– De som var runtomkring mig hade så mycket tålamod. Jag smög in någon gång ibland, för det var inte som att processen började direkt. Och jag var skeptisk från början. När någon sade ”skyddad identitet” blev jag rädd: Ska ni placera mig i Luleå? Du vet, man har hört så mycket om soc: ”Du kommer hamna någonstans där de tar ifrån dig din religion och din kultur.”

Under flera månader tyckte hon att kontakten var meningslös. Inte bara det: hon kände sig angripen. När en vit kvinna eller man satte sig mittemot vid bordet för att förklara för henne vad hon upplevt och hur hon blivit behandlad, och att det inte var rätt, tog hon det som kritik mot sina föräldrar. Och hon försvarade sin bror. De överdrev, ansåg hon.

– Jag kunde inte ens ta emot deras kärlek. De varförtrevliga mot mig. Det kändes som att de dumförklarade mig, och jag blev skitirriterad.

Men så långsamt hände någonting. Hon formulerar det som att hennes hjärna började ”öppnas upp”. De kanske låg det något i vad de sade? Kanske var hon medberoende?

– Ibland är det för stora ord för oss. Du vet, vi har aldrig hört de här orden, har aldrig haft någon utredning. Vi vet inte vilka problem vi har inuti, vet inte var vi är, har aldrig haft någon kontroll. Vi går runt och vet så lite om oss själva.

Det är utifrån det som man ska förstå Faysa Idles bok. Hon blir lite obekväm när det handlar om socialtjänsten eller polisen. Hon vet inte vad de kan göra åt situationen, hon är varken en ”soctant” eller en ”utredare”, säger hon. Journalister tjatar på henne om att ställa upp i politiska debattprogram, som ett kuriöst inslag bland alla dessa utomstående ”experter” på den miljö som hon har levt i, men hon tackar alltid nej.

LÄS OCKSÅ >>> Livets lotteri – så påverkas vår framtid av platsen där vi växer upp: ”Massa faktorer”

Ser hon något slut på konflikten? Vill inte svara på det.

Hon vet bara vad hon kan göra, genom litteraturen, den gestaltade verklighet som tidigt öppnade sig för henne i ficklampans sken under täcket eller i garderoben. Och genom den egna pennan, den som hon plockade upp första gången när hennes barndomsvän, gatubarnet Abbas, mördades och kriget började.

Det hon kan göra är att beskriva verkligheten, som den är, för att skapa förståelse – hos utomstående, men också hos sina egna. De som varit rädda för att hon skulle använda boken till att välja sidor och peka ut mördare, kan andas ut.

– De förstod nog inte att mitt riktiga syfte var att Sverige skulle mötas. I den här boken ska alla mötas: olika gäng, äldre och yngre, Pia från Luleå och Ali från Rinkeby, alla ska mötas! Kan man komma med lite hopp, utan att man flummar, ljuger och säljer drömmar till folk?

LÄS OCKSÅ >>> Tidslinje: Så har synen på våldsutövande kvinnor sett ut genom historien

Nu är du verkligen inne i det där andra Sverige. Är du bekväm där?

– Vet du, jag känner mig välkomnad. Det känns verkligen som att en del lyssnar. Det kan jag ta med mig och gå tillbaka till kvinnorna här och säga: ”Ser ni, jag dansade dansen, jag kom ut.”

Hon har öppnat en dörr. Hoppet är att andra följer efter och ger sin bild.

– I orten vill ingen vara den första. Är du den första som öppnar dörren kanske någon står där, och så är du död. Men sedan. En blir fotbollsspelare – alla vill bli fotbollsspelare. En blir sångare – alla vill bli sångare. En blir prickskytt – du ser hur många prickskyttar vi har fått! Nu har jag berättat.