Nicolas Lunabba: ”Vi måste skapa en våg av medmänsklighet i detta mörker”

Det blev inte som Nicolas Lunabba först planerade. Han skulle hålla distans, se till att inte komma för nära och, om nödvändigt, tydligt visa var gränsen går.

”Minsta indikation på att du behövde mig mer och jag skulle agera. Resolut, i ord och handling, skulle jag markera: hit men inte längre”, skriver han i sin självbiografiska bok ”Blir du ledsen om jag dör?”.

Så blev det inte. När Elijah, en snäll men stökig pojke från ett av Malmös mest utsatta områden, anförtror sig till honom om sin svåra situationen hemma gör Nicolas Lunabba precis tvärtom – han öppnar upp sitt eget hem, tar sig an pojken. Det ska komma att få livsavgörande konsekvenser för de båda.

”Blir du ledsen om jag dör?” släpptes i slutet av sommaren. Den skildrar hur långt en ung människa kan nå om det finns ögon och öron som ser och lyssnar, om det finns någon som bryr sig. Det är också ett tidsdokument över dagens Sveriges, besläktad med både Gellert Tamas ”Lasermannen” och Diamant Salihus ”Tills alla dör”, där våld och död bland unga förstås genom faktorer som social orättvisa, fattigdom, rasism och segregation. Boken har fått ett varmt mottagande och har omnämnts som en av höstens viktigaste böcker. Själv understryker Nicolas Lunabba att boken inte är skriven som ett inlägg i samhällsdebatten, det är snarare rent personliga drivkrafter som ligger bakom.

– Det här verket, och mitt skrivande, är något eget och det måste det få vara. Det är ingen pamflett, det viktiga för mig har varit att försöka förstå saker, säger han.

– Det finns en scen i boken, som många har reagerat på, där jag likgiltigt står och ser på när en pojke får sin axel vriden ur led av polisen. Det är inte smickrande för mig att ha med den scenen. Samtidigt måste jag vara ärlig, det var så jag kände, och då blir det intressant att skriva om det. Det är ett sätt för mig att försöka förstå varför jag kände så.

Vad skulle du säga har varit den största utmaningen med att skriva den här boken?

– Det här är ju en bok om unga människor i extremt sårbara situationer. Det har varit det uteslutande svåraste för mig, att exponera de här människorna. Jag är ganska självutlämnande i boken också men det är en annan sak. Att skriva om mig själv har jag inga problem med.

Till vardags är Nicolas Lunabba verksamhetsansvarig för Helamalmö, en behovsdriven organisation som verkar för social rättvisa och hållbarhet med särskilt fokus på barn och unga i Malmö. Förutom att jobba opinionsbildande och vara en kritisk röst i frågor som rör social rättvisa handlar en stor del av verksamheten om att arbeta praktiskt gentemot målgruppen.

– Stort fokus ligger på autonomitet, utifrån en analys att det etablerade samhället har abdikerat från områdena. Vi arbetar med att återuppbygga det. Istället för att bara sparka boll har vi sagt att ok, in med vårdinrättningar, in med egna utbildningar, in med fritidsaktiviteter. Vi serverar också gratis mat, upp till 5000 måltider i månaden, säger han.