Hur skulle det se ut om socialtjänsten dagtid, när de ska ta ställning till uppgifter i en ny orosanmälan, systematiskt valde att negligera vad de redan känner till om ett barns förhållanden? När de bedömer om ett skyndsamt hembesök eller andra akuta utredningsåtgärder ska utföras? När de överväger om det kan finnas behov av akuta insatser? De skulle i dessa bedömningar inte alls beakta om socialnämnden har dokumentation om att barnet tidigare varit utsatt för misshandel eller annan vanvård, om föräldrarna har dokumenterad psykisk ohälsa eller missbruksproblematik. Det skulle inte heller ha någon betydelse om orosanmälan är anonym eller diffus eller om det går att enkelt prata med vårdnadshavare eller barnet för att få ytterligare underlag.
Elinoar Lindroth hävdar i sin replik ”Kompetensen sitter inte i verksamhetssystemet” (220616) – ett svar på min debattartikel ”Rättssäkerheten brister vid många socialjourer” (220608) – att socialnämndens dokumentation snarare kan missleda socialsekreteraren vid akuta bedömningar och beslut. I alla fall om den akuta bedömningen sker utanför kontorstid, vid en socialjour. Därför är det enligt Lindroth inte någon större mening med att socialjourer har tillgång till socialnämndens dokumentation. Enligt min åsikt och erfarenhet är detta inte bara oprofessionellt utan även rättsosäkert och ökar risken för att barn och andra utsatta personer i behov av akut skydd, inte erhåller det stöd de har rätt till. Jag menar att socialnämnden inte har lagligt stöd att för att inte tillförsäkra sig att även deras socialsekreterare vid socialjouren, har tillgång till nämndens dokumentation vid handläggningen. En slutsats som delas av SKRs jurister och som framfördes av deras representant under socialjourskonferensen i Kalmar nyligen.
Även om socialnämnder dygnet runt har skyldighet att ingripa med akut skydd, finns det inget tvång för socialnämnder att gå med i kommungemensamma socialjourer. Trots detta har en del gått med, utan att ha tillgodosett att socialsekreterarna där har tillgång till nämndens dokumentation vid handläggningen. Ur den aspekten var det mer rättssäkert för medborgare i behov av akuta insatser, när socialnämnden hade socialsekreterare i beredskap som hade tillgång till verksamhetssystem och journaler. En del socialtjänster försöker på olika sätt kompensera att deras jour inte har tillgång till dokumentationen. Man kan då ha etablerat alternativa rutiner där vissa uppgifter om personer som bedöms som högaktuella tas från journalsystemet och distribueras till socialjouren utanför systemet. Oftast är det inte spårbart vilka integritetskänsliga personliga uppgifter som lämnas ut, vilka medarbetare på socialjouren som tar del av dem, hur länge de sparas och i vilken form. Även detta är naturligtvis problematiskt, inte minst när det gäller den personliga integriteten och svårigheten att förutspå vilka personer som kan bli aktuella på jourtid.
Slutligen, många socialnämnder har alltså inte tillgodosett de krav på kvalitét och rättssäkerhet, som enligt min åsikt, rimligen krävs vid akuta skyddsbedömningar och beslut utanför kontorstid. Då det fortfarande finns de som hävdar att detta helt är i sin ordning och då dessa missförhållanden fortskrider menar jag att det är hög tid att de statliga rättsvårdande myndigheterna tydliggör vad som gäller.
