Det finns alltid saker som kan gå fel när vi arbetar med människor och det finns alltid fler sätt och olika vinklar att gå in i ett ärende på. En sak har jag, efter att ha arbetat med ett par olika socialjourer, dock klart för mig: risken att icke-hantera ett ärende på jourtid kan öka med rätt många procent då det kan uppfattas som att: ”Det här är ju känt och ordinarie handläggare har bedömt att det inte är akut, för då hade de agerat, så vi kan avvakta och låta ordinarie handläggare som har kännedom om detta fortsätta sin handläggning”.
Det finns ingen garanti för att ett ärende handläggs mer skyndsamt eller med större emfas för att det finns en journalanteckning i ett system, som dessutom inte alltid är tillgängligt.
Mitt yrkesliv är egentligen avslutat, men med mina 71 år är jag fortfarande verksam och kan med stolt yrkeskunskap säga att jag aldrig under mina år varit med om att underskatta en akut uppkommen situation för att jag inte haft tillgång till en annan persons bedömning från ett annat tillfälle. Detta kopplat till det som Mats Erkers skriver om i sin debattartikel ”Rättsäkerheten brister vid många socialjourer” (220608).
För att klargöra för de oinvigda: socialjourerna jobbar med det som uppstår akut, här och nu. Vad som förevarit tidigare är de facto inte relevant. När vi blir inblandade är det den akuta situationen som uppkommit just nu i stunden vi bedömer.
De få gånger det kan finnas någon vinst i att veta något om någon handlar det om att det kan finnas oklarheter om det är pågående tvångsvård eller frivillig vård. Men det brukar lösa sig. Det har hittills aldrig hänt att vi inte kunnat hantera en akut situation på ett för stunden tillfredställande sätt.
Socialjouren handlägger och tar hand om det som sker till nästkommande vardag och det handlar oftast om ett par timmar framåt eller eventuellt en helg.
Verksamhetssystemet som dokumenteras i är inte avgörande för hur jag samtalar med barn, eller säkerställer om ett barn är skadat eller inte. Jag vågar dessutom påstå att vi på jourerna ser mycket mer än vad ordinarie socialtjänst ser. För när vi kommer in är det akut och upprört med polis eller ambulans på plats och ingången till ärendet är här och nu och går inte att prata bort. Detta sker dock oftast nästkommande vardag och då framkommer inte det som vi har sett, då har det hunnit städas och försvaren har satts in.
Så, nej, jag håller inte med dig. Vi på socialjouren ska bedöma och säkerställa det akuta skyddet för barn eller den individ det gäller och den kompetensen har vi med oss här och nu och inte i verksamhetssystemet.
Jo förresten, det där med hoten. Javisst händer det att vi blir utsatta för det, och det ska vi inte negligera. Förmånen vi har är att vi dels har bred erfarenhet av att möta människor i kris, både offer och/eller förövare. En stor del av vårt jobb är ångestreducering hos dem vi träffar. Det nära samarbetet med polisen gör att vi i 99 fall av 100 är helt säkrade och i det hundrade fallet har vi gemensam förmåga att bedöma, utifrån vår erfarenhet, att vi inte ska agera själva utan tar hjälp av polisen och jag är tacksam för att det har gått väl så är långt.
Min erfarenhet är att jag lär mig nytt varje dag och att jag har världens roligaste jobb med utmaningar som är utvecklande med kollegor på plats som kan sitt jobb. Det där dokumentet du efterfrågar för att säkra jobbet och de professionella bedömningarna, är inte en förutsättning för att göra den akuta bedömningen.
