Det finns berättelser som är svåra att värja sig emot. Berättelser som känns i kroppen, som stannar kvar i tankarna. För mig är Faysa Idles berättelse en sådan. Hon växte upp i Järva, mitt i det som sedan blev ”kriget” mellan de rivaliserande gängen Shottaz och Dödspratrullen. Pengar lockade, konsekvenserna var det ingen som reflekterade så mycket över.
Inte förrän gamla kompisar blivit dödsfiender, och hennes egen kropp började säga ifrån sökte hon en väg ut. Då var det socionomer och psykologer som stod för stödet, och som inte gav upp. Som orkade lyssna och som brydde sig.
Faysa Idles berättelse är en unik röst inifrån gängens värld, men nyhetsrapporteringen om skjutningar och andra våldsdåd i gängens spår har tyvärr blivit vardag. Mönstret är detsamma oavsett om det gäller flyktingbåtar som sjunker i Medelhavet, eller hur trångboddhet, dålig ekonomi och psykisk ohälsa skapar lidande för många här i Sverige. Det är en farlig utveckling. Vill vi ha ett samhälle som präglas av solidaritet, öppenhet och ett visst mått av ödmjukhet kan alla vi som utgör samhället inte förlora vår förmåga att sätta oss in i andras situation.
INTRESSERAD AV ATT PRENUMERERA? >>> Läs mer här!
Det här gäller förstås även alla ni som i er yrkesroll har som uppgift att hjälpa andra. Att ni socionomer och psykoterapeuter kan känna empati med de som söker stöd och kan bemöta personen framför er professionellt, men också som en medmänniska, har betydelse. Samtidigt är arbetsbelastningen hög, behoven av stöd kan tyckas oändliga samtidigt som det inte alltid finns de möjligheter att hjälpa som vi skulle önska.
Så hur ska ni orka? Hur gör ni för att orka och inte drabbas av empatitrötthet? Det kommer Socionomen att titta närmare på i en artikelserie vi publicerar under hösten, endast på socionomen.se.
Temat i Socionomen #7 är NPF och ätstörningar. De artiklarna finner ni här:
