Många som väljer att studera till socionom och arbeta som socialarbetare eller behandlare har valt yrket just för ambitionen att hjälpa och stödja. Idag hamnar man i stället i en organisation som mäter resultat i antalet klienter och antal utredningar före kvalitativa resultat som mående. Arbetet sväljs av administration och kravet på evidensbaserade arbetsmetoder gör att endimensionella metoder premieras.
Svenska välfärden har i decennium genomgått en förändring i organisation och styrning då relationsskapandet undermineras av krav på administration och budget. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är kraftigt överrepresenterade inom samhällsvården och blir de störst lidande för denna utveckling. Det är barn som redan bär på tunga bagage av tidigare erfarenheter, sociala svårigheter, avsaknad av relationer och som redan har en bristande tilltro till vuxenvärlden.
I Riksförbundet Attentions rapport ”Var ska jag hamna?” är barnen unisona om att relationsskapandet är den enskilt viktigaste faktorn för ens mående och har en avgörande betydelse för om man kommer ta till sig hjälp, stöd, vård och behandling.
Det kan låt simpelt för gemene man, men att socialsekreteraren skickar ett sms och frågar hur man mår eller att behandlingspersonal brer mackor åt barnet och är nyfiken på ens intressen kan vara barnets vändpunkt. Dessvärre beskriver barnen ofta en avsaknad av just detta och hur de istället möts med bristande omtanke och okunskap.
Var är socialt arbete på väg? Nuvarande system riskerar att avhumanisera i stället för att premiera relationsskapande som många gånger är avgörande för ett framgångsrikt socialt arbete. Detta har resulterat i otaliga rapporteringar från forskare som visar hur socialarbetare flyr från omöjliga arbetsförhållanden. Konsekvensen blir att alltför många barn inte ens vet namnet på sin socialsekreterare eftersom de byter socialsekreterare lika ofta som de byter strumpor.
Ett barn ska aldrig få det sämre när det omhändertas av samhället. Det är barn som har rätt till kärlek, trygghet och att få stöd och hjälp med deras problem. Men i stället har samhället brustit i sin omsorg.Välfärdsystemet har omvandlats från att vara samhällets skyddsnät till att bli en administrativ apparat vars främsta uppgift är att ha kontroll över budget. Vilket är kontraproduktivt för om man bortser från det mänskliga lidande misslyckandet av att möta dessa barn förorsakar, blir det dessutom en oerhörd samhällsekonomisk kostnad.
Vi välkomnar den nytillträdda socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönvall som nu har möjligheten att lyfta vikten av relationsskapande som en betydande del i det socialt arbete. Allt för många barn har fallit i utanförskap för ett felande system. Nu måste det ske en förändring om inte fler barn ska lida och Sverige ska leva upp till svensk lag och Barnkonventionen. Om utvecklingen ska vändas behöver vi ge välfärdens professionella och barnen de möter en röst. Vi behöver höja kunskap om NPF inom hela samhällsvården och införa kunskap om NPF som en obligatorisk del av socionomutbildningen. Vi behöver höja status och börja värdera relationsskapandet som den finaste och viktigaste delen av socialt arbete och behandlingsarbete.
PS. Vi vill också uppmana och påminna dig som är socialarbetare att du kan ha en avgörande betydelse för det barnet du möter. Vi vet att du har mycket på ditt bord men ta dig tid och skicka ett sms och fråga hur barnet mår.
LÄS OCKSÅ >>> Här kan du ta del av Attentions rapport i sin helhet
