Det senaste året har ordet tystnadskultur förekommit i olika debatter. Tystnadskulturen handlar om ett system av normer, där ledningen i en organisation normaliserar att problem tystas ner till fördel för en mer ”politiskt hanterbar” verklighet. Anställda som påtalar problem anses illojala och utsätts för olika sociala bestraffningar. De kan bli uteslutna från samverkansgrupper, fråntagna uppdrag, isolerade och stämplade som problematiska. I vissa fall kan de bli av med sitt arbete.
LÄS OCKSÅ >>Socialchefen: Rapporten ger inte en rättvis bild
I de organisationer där det finns tystnadsnormer har det uppstått en bestraffningskultur som innebär psykiskt lidande för den enskilde tjänstemannen, och som får omfattande konsekvenser för medborgarna och socialtjänstens möjligheter att arbeta mot allvarliga sociala problem – det går inte att utveckla arbetsmetoder mot problem som inte finns.
Den omfattande sociala problematiken i de utsatta områdena är särskilt omgärdad av normer om tystnad. Hedersproblematik, normalisering av aga i uppfostringssyfte, social oro, liksom islamism, parallella system, traditionalism, släktbaserade och territoriella kriminella nätverk har under längre tid tydligt utpekats som ”politiskt känsliga” arbetsfält.
I mitt arbete kommer jag ofta i kontakt med tjänstepersoner som vittnar om hur de på olika sätt hindras i sina uppdrag. Ledningen tycker att problematiken de lyfter fram ger en ”alltför negativ bild” av deras område. De blir tillsagda att inte använda vissa ord, att de ska hänvisa all kontakt med media och politiker till sina chefer, hela problemområden stryks ur rapporter och lägesbilder förväntas bygga på gjorda insatser i stället för den verklighet som medborgarna lever i.
Tystnaden sätter duktiga medarbetare på läktaren och tvingar dem att bli passiva vittnen till hur ungdomar, barn och familjer går sönder. Jag har mött rädsla, ångest, känslor av otillräcklighet, meningslöshet och frustration hos tjänstemän som sitter i en helt omöjlig situation där de har uppdraget att arbeta mot en problematik deras chefer inte vill kännas vid eller se. Deras försök att lyfta akuta problem försvinner in i en tystnad där varken mejl eller telefonsamtal besvaras och de blir ombedda att inte dokumentera för att undvika att media får vetskap om problemen.
Tidiga insatser handlar inte bara om insatser för individ och familj. Det handlar lika mycket om att se och förstå en förändrad verklighet och nya mänskliga behov. Och vi måste klara av att stanna kvar i problemen för att kunna lösa dem. Det går inte att genom positiv tankekraft få dem att försvinna. För att tidigt kunna stoppa negativ samhällsutveckling behöver vi hela tiden leta efter negativa trender och åtgärder som grundar sig i aktuella verklighetsbilder och analyser. Vi måste ge våra medarbetare, oavsett organisation, förutsättningar att arbeta verklighetsbaserat och metodutvecklande, så att de har en ärlig chans att skapa den problemfria verklighet som så många offentliga ledare verkar vara så förtjusta i. Det är så vi kan få stopp på det kriminella våldet och inflytandet och bygga ett samhälle där alla har en chans till en framtid.
