- Solidaritet är inte gratis men kan heller inte köpas för pengar. Man måste ta sig tid, och ge av sig själv. Och aldrig döma eller fördöma.
Men vad bestod min egen solidaritet av? Jag som tillsammans med alla andra journalister, hjälparbetare, tjänstemän, politiker och militärer bodde på Colombo Hilton där ett rum kostade lika mycket som Sukkoor tjänade på tre månaders arbete. Och när jag sedan i baren tog en öl och orkestern spelade Besame Mucho var det lätt att fundera på solidaritetens gränser. Hur ska jag, som journalist kunna vara solidarisk med Sukkoor? Eller när jag kommer hem, hur ska jag som bor i villa i Bromma kunna vara solidarisk med Pia, som varit med i flera av mina filmer?
Pia, hemlös, drogmissbrukare och kvinna, längre ner på samhällets stege går det inte att hamna. Berätta hennes historia kunde jag, men hur skulle jag kunna visa henne solidaritet? Skulle jag öppna mitt hem för Pia? Låta henne bo i vårt hus? Nej, det skulle aldrig gå, framför allt inte då hon var påtänd. Pia måste ju hitta sitt eget liv, och själv ta ansvar för det livet. Men rent praktiskt kunde jag bara hjälpa henne med ett mål mat och ett månadskort på tunnelbanan.
Men viktigare var att jag behandlade Pia med respekt och varsamhet, för jag tror inte att man kan vara spontant solidarisk – idag ska jag vara solidarisk. Visst kan man vara snäll och hjälpsam och känna empati för en medmänniska, men solidarisk är man över tid och alltid. Och det krävs alltid något av en själv. Solidaritet är inte gratis men kan heller inte köpas för pengar. Man måste ta sig tid, och ge av sig själv. Och aldrig döma eller fördöma.
”Men kanske är solidaritet ett alltför stort och omöjligt ord att förhålla sig till. Kanske borde vi sträva efter det mer konkreta ordet rättvisa istället. Rättvisa mellan människor, att leva våra liv på lika villkor. Eller, varför inte vanlig enkel hygglighet oss människor emellan?”
Så slutade jag för femton år sedan. Jag tror det gäller fortfarande. Både för journalister och socionomer.