Jag hade drömmar om utbildning, ett professionellt yrkesliv och om mänskligheten. I mina drömmar fanns inte att vara flykting. Nu är jag en.
Min historia började för 53 år sedan i en stad i Egeiska regionen, Turkiet. Jag hade tidigt ett socialt intresse och ville hjälpa människor oavsett språk, religion och hudfärg. Jag blev intresserad av välgörenhetsrörelserna i mitt land och runt om i världen och förstod att det behövdes en icke-statlig organisation för att komma till rätta med vanmakt och utslagning.
Jag stöttade Gülen-rörelsens aktiviteter som hjälper människor i fler än 120 länder och är en accepterad transnationell social strömning över hela världen. Denna rörelse deklarerades 2016, genom ett regeringsbeslut, som terrororganisation i Turkiet. Hundratusentals människor som anslöt sig till denna rörelse ansågs skyldiga. De förlorade sina jobb, företag, fastigheter och familjer. Tiotusentals människor fängslades. Jag var en av dem.
En morgon vaknade jag och fick veta att jag förlorat mitt arbete, min akademiska karriär och min institutionella identitet. Karriären som socionom i Turkiet, som jag i tidiga år bestämde mig för att satsa på, avslutades abrupt. Från start har jag siktat högt. Jag tog examen i socialt arbete 1992 och efter mastersprogrammet gick jag vidare till doktorandprogrammet. Jag har arbetat som socionom, kurator, enhetschef, biträdande generaldirektör och rådgivare för ministeriet. Mitt slutliga mål var att bli en del av politiken, utveckla mitt lands socialpolitik och bidra till en jämn fördelning av social välfärd. Men nu, 2016, fick jag sparken från mitt jobb där jag arbetat i 24 år. Jag sparkades också ut från doktorandprogrammet trots att det inte var långt kvar till disputation. Utan rättslig eller administrativ utredning, utan domstols eller domares beslut. 2017 fick min fru sparken från sitt jobb också.
Vi stämplades som kriminella. Efter att jag häktats satt jag fängslad i 14 månader under mycket hårda villkor. Åtalet med anklagelserna mot mig lämnades till domstol sju månader efter att jag gripits. Jag dömdes med andra ord först – sedan började utfrågningarna. Våra liv var i fara och enda chansen att skydda våra barn var att fly utomlands. Det fanns ingen annan utväg än att lämna landet där lag och mänskliga rättigheter upphört, där livssäkerheten nu var utom räckhåll. Mina drömmar togs ifrån mig.
Men i Sverige har mina drömmar om framtiden på nytt väckts till liv. Här startade min resa 2019 på ett fritt, tryggt och hoppfullt sätt. Nu är jag på väg att nå mitt första mål och genomför min svenska utbildning på SAS3-nivå. Jag studerar ”snabbspår för socialt arbete” på Södertörns högskola och blir klar i juni 2022. Jag har tagit körkort. Allt har jag hunnit med på bara två och ett halvt år. Än en gång har jag fått erfara att vinden hjälper fartyget som är dess mål. När jag återskapat min utbildning kommer jag att kunna delta i samhället som en aktiv och produktiv socionom igen. Så ska jag stiga ur min aska liksom fågel Fenix.
Süleyman Demirel
Socionom, flykting och på väg mot ett nytt liv
