I fyrtiofem år har jag arbetat som skolläkare och fram till 2011 har socialtjänsten stått för ett betydelsefullt stöd. Den har varit en trygghet för familjer, när övriga insatser som skolhälsovården, elevhälsa, BUP, LSS inte fullt ut kunnat hjälpa. Vi alla har samverkat i kommunala och vård- övergripande konferenser. Före 2010 utgjorde tilliten till systemet grunden för första mötet med barnet – som alltid skedde på skolhälsovården vid ett samtal i sekretess. Där skapades ett ömsesidigt förtroende med föräldrar och en grund till förståelsen för samhällets roll och önskan om alla medmänniskors väl, som varit Sveriges signum.
Skolhälsovården, med skolsköterskan som centrala navet i skolan, kunde skapa tillit och förståelse för familjernas egna problem. Vi hade respekt för att det finns psykosocial problematik i många familjer och att olika kulturer har olika värderingar. Lärare och alla andra i skolan visste att barn som inte mådde bra skulle skickas direkt till skolsyster för ett första samtal i sekretess. Likaså att om barn var borta mer än några dagar, ringde skolsköterskan och frågade hur barnet mådde. Omsorg och intresse är viktiga ledord. Liksom att föräldrar och barn alltid visste att de var välkomna till skolsyster och skolhälsovården.
Efter skollagen 2010 är tolkningen som Skolverket och Socialstyrelsen gjort att det är läraren som först skall se barns oro – trots att detta möte inte sker i sekretess, och av lärare som troligen saknar medicinsk och psykosocial utbildning. Dessutom sker samtalet ofta i ett klassrum inför andra barn! Så totalt mot Barnkonventionen.
Läraren är skyldig ta informationen till rektor, som enligt lag är den som ska göra orosanmälan. Rektor meddelar orosanmälan till föräldrar och härmed skapas ett starkt motsatsförhållande mellan skolan, läraren och familjen. Så länge skolhälsovården fanns kunde inte föräldrar och barn kränkas på det sätt som sker idag, för vi började i sekretess och skapade tillit och samförstånd med barn och familjer.
Tidigare delade skolöverläkaren och rektorn ansvaret för barns hälsa. Det fanns en obruten kedja som började med mödravårdscentralen, sen barnavårdscentralen för att sedan i skolhälsovården följa barnen i skolan. Med skollagen 2010 blev rektor ensam medicinskt ansvarig för alla barns hälsa, fast rektorn saknar medicinsk utbildning. Värst av allt är att myten till dags dato bibehållits, om att hälsa och hälsofrämjande insatser är det samma som skolhälsovård,
Det är också ett undanhållande av fakta till svenska folket att från 2011 görs inte regelbundna medicinska kontroller av en skolläkare, då ordet vård utgått från alla skolförfattningar. Det betyder att första linjens vård inte längre finns, köerna till BUP ökar, psykisk ohälsa ökar och antalet barn som inte får sina medicinska sjukdomar upptäckta tidigt får betala ett högt pris senare i livet.
Det betyder att tidig upptäckt av sjukdomar hos barn som glutenintolerans, hjärtfel, tillväxtrubbningar inte sker i samma utsträckning och inte heller tidig upptäckt av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD.
Precis som det är viktigt för en HBTQI-person att veta sin sexuella identitet är det för ett barn viktigt att få kunskap om sitt neuropsykiatriska funktionshinder. Då slås inte självkänslan ut. Att inte känna sig bekräftad och att man duger kan leda till psykisk ohälsa, oro, ångest, nedstämdhet, depression.
Vi måste helt återinföra skolhälsovården. Förmodligen förstod inte ens de som skapade skollagen 2010 att avskaffandet skulle få så ödesdigra konsekvenser. Förmodligen insåg ingen att det heltäckande skyddsnätet raserades i och med att det medicinska forumet – där sekretess, dialog, tillit och förtroenden skapades – togs bort.
Vem tänkte på vikten av första linjens vård. Förstod någon att socialtjänsten med denna skollag skulle få ett övermäktigt och omöjligt uppdrag?
Det allvarligaste med denna lag är att faktainformation varken nått svenska folket, BUP eller socialtjänsten. Tyvärr verkar inte heller politiker, Skolverket eller polisen förstå att skollagen förändrat spelreglerna.
Vi måste göra som i Finland, som alltid haft skolhälsovård som ligger i skolan, men tillhör primärvården.
