Jag minns det som igår – första dagen på socionomprogrammet. Läraren stod längst fram i aulan och frågade var vi ser oss själva efter examen. Jag och många med mig räckte upp handen när alternativet ungdomsmottagningen nämndes. Vi var många som ville arbeta med samtal med ungdomar med särskilt fokus på sexualitet och relationer.
Studierna fortskred, men teman om sexualitet och relationer lyste med sin frånvaro. Det enda jag kan komma ihåg av någon form av sexualitetslära på en lärares initiativ var i samband med kursen i socialrätt. Läraren berättade att vi som socialsekreterare kunde komma att behöva tvångsomhänderta promiskuösa flickor.
Jag kände ett behov att utreda vad läraren menade och frågade vad han menade när han sa promiskuösa? Hans svar var ”nej det vet väl inte jag”! Och där stod jag, en blivande socialarbetare som skulle kunna tvångsomhänderta promiskuösa flickor utan att veta vad det är. Jag visste där och då att jag ville vidareutbilda mig i sexologi och hade redan börjat arbeta med frågorna.
Som socionom är en av arbetsuppgifterna att skapa relationer. Mitt första arbete som ny socionom var på en mottagnings- och ekonomienhet på en socialförvaltning. Påfallande ofta fick jag i min roll som socialsekreterare, mellan diskussioner om hyrestak, bistånd till möbler och arbetssökande, frågor som rörde sexualitet. Relationsproblem, preventivmedelsfunderingar och vart en kan vända sig för att få behandling för kondylom. Trots att sexualupplysning inte tillhörde mina huvudsakliga arbetsuppgifter, underlättade det att frågorna kom fram, tack vare relationen mellan mig som socialsekreterare och klienten framför mig. Sexualiteten blev en viktig pusselbit som gav en bredare bild.
Sexualitet och socialt arbete har alltid haft täta sammankopplingar; patienter inom sjukvården vars fysiska tillstånd påverkar sexuella hälsan, människor på flykt som blivit utsatta för sexuella övergrepp under flykten, och sexuella riskbeteenden hos människor i alla åldrar. Trots detta lyser sexualitetsläran med sin frånvaro i facklitteraturen och i undervisningen på socionomprogrammen runt om i landet.
Jag skulle vilja se en rejäl kompetenshöjning inom ämnet sexualitet, samtycke och relationer bland blivande såväl som verksamma socionomer. Sex är för de flesta människor en stor del av livet, men det är också något som många, både professionella och stödsökande, har svårt att prata om. Och en tystnadskultur kring sexualiteten riskerar de facto människors hälsa.
Därmed inte sagt att alla måste bli specialister och nördar som jag. Som socionomer skapar vi relationer, och i relationer finns möjlighet att ställa frågor. Många av oss socialarbetare vill ge de rätta, enkla svaren på en gång och minska lidandet omedelbart. Men det finns inget som är så proffsigt som att säga att du inte vet svaret, men att du kan hjälpa personen att hitta det. Då stöttar du inte bara denne att få en högre skattad sexuell hälsa, du lär dig även något som du kommer att ha nytta av i framtiden.
