Är det någon som undrar varför vi har brist på familjehem? Inte jag, skriver en erfaren familjehemsmamma. Hon är frustrerad över att handläggare inte alltid ser till barnets bästa och stödet till familjehemmen sällan fungerar.
Debattartikel
Familjehemsmamman vill vara anonym men Socionomens redaktion känner till hennes identitet
26 apr 2022
Efter en anmälan med falska påståenden från en anonym person blev vi uppsagda.
Hjälper inte att dementera eller protestera. Som familjehem är man åtalad och dömd utan att kunna försvara sig. Det finns ingen rätt att komma till tals och/eller få veta vad man gjort. Ändå vet du att du gjort allt av rädsla för just det som nu sker. Sedan barnen kom till oss har vi gång på gång ålagts att göra saker som vänt de biologiska föräldrarna mot oss. Nu vänds det emot oss, och vi anses ha samarbetsproblem. Att det krävs två parter för att samarbeta tycks ingen tänkt på.
Ifrågasätter vi vänds allt till att handla om samarbetsproblem. Det blir en bekräftelse på att socialtjänsten gjort rätt.
I Sverige skriker de flesta kommuner efter familjehem. Det satsas pengar för att värva fler. Socialstyrelsen kampanjar. Samtidigt tycks de erfarna familjehem som redan finns inte mer värda än att man kan kasta bort allt vi gör på några timmar. Jag har ofta mött handläggare med attityden att familjehem bara ska tiga och lyda order. Gör man inte det – till exempel lyfter att man ser att barnen far illa – avslutas uppdraget.
Som familjehem utlovas man stöd. Men allt för ofta är det unga nyutexaminerade handläggare utan egna erfarenheter av att leva med barn som skall stötta sådana som mig, som varit familjehemsförälder i flera decennier. Det fungerar sällan. I socionomutbildningen ingår inte heller barns utveckling, anknytning, neuropsykiatriska diagnoser eller missbruk. Ändå är det handläggarens vardag och ligger till grund för deras beslut.
Det finns säkert de som anser att jag är för kritisk och överdriver. Men det är tvärtom. Negativa upplevelser är vanliga bland svenska familjehem.
En enkätundersökning med Sara Göransson, fil. dr. i psykologi, som huvudförfattare har ställt frågor till 176 familjehem. Den visar att 70 procent känt sig hotade, 40 procent har upplevt krav på lojalitet, 32 procent hade hotats med omplacering om de inte lyder. Nästan sju av tio hade varit med om en omplacering utan att de själva sagt upp. I de flesta fall hänvisas till samarbetsproblem.
I BO:s årsrapport 2019 ”Vem bryr sig när samhället blir förälder” konstateras att det nästan alltid skadar unga att omplaceras. Det hade i många fall varit bättre att lämna barnet i ursprungsproblemet. Enligt utredningar i riksdagen omplaceras 40 procent av alla tonårsplaceringar och 30 procent av placeringar under 10 år.
Är det rimligt att barn skall ryckas upp gång på gång för att vuxna inte är överens? Det är ju ingen placeringsorsak och borde heller inte vara grund för omplacering. Ska vi som känner barnen bäst, när vi protesterar mot det hemska som är på väg att hända få höra att vi är påstridiga och inte accepterar handläggarnas beslut?
När jag började som familjehem kände jag mig stolt. Jag ville ta ett samhällsansvar. Vi hade tid, kärlek, ork och energi för några barn till. Nu känner jag mig mest ledsen över att se hur myndigheter som är satta att stötta barn i kris utsätter dem för ännu mer trauma. Som den omplacering vi nu står inför.
Vi har gjort allt socialtjänsten begärt, även då barnen har farit illa av besluten. Kiss i sängen (hos ett barn som är torrt) flera nätter efter umgänge avfärdas med att det nog är för sällan och man ökar till varje vecka. Att vi inte får sova till följd av barnens oro och trots det ska orka jobba, viftas bort med att det ingår i uppdraget. Då barnen inte vill ringa bioföräldrarna åläggs jag att ringa upp och då barnen inte vill prata, är det min uppgift att tala om detta för bio.
Jag vill fortsätta som familjehem. Jag vet att vi gör ett bra jobb. Jag har kontakt med flesta av de barn som bott här och jag vet ändå att det finns bra handläggare med barnens bästa för ögonen. Om vi får? Tveksamt. Jag har ju fått stämpeln som ”hon som inte kan samarbeta…”
Både enligt den anonyma anmälan och handläggarnas dokumentation mår barnen som bodde hos oss bra och utvecklas som de ska. Ändå flyttades de för fjärde gången på två år. Det påstås vara för deras bästa. De fyra blivande familjehem jag just värvat backade snabbare än ögat.
Är det någon som undrar varför vi har brist på familjehem? Inte jag.
En mycket besviken och frustrerad fostermamma
(Familjehemsmamman vill vara anonym men Socionomens redaktion känner till hennes identitet.)
Läs mer
Läs även
Slutord: ”Maria Kjellgren och jag har mycket gemensamt”
Sophie Ekman Wretlind svarar på repliken av Maria Kjellgren.
Replik: ”Dr Wretlind ger ett ensidigt perspektiv av elevhälsa”
Jobbet med att förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga görs inte...
Debatt: ”Barn är mer än potentiella brottsutövare”
Det räcker inte att diskutera hur rekrytering till kriminella gäng ...
”Tystnadskultur tvingar duktiga medarbetare att bli passiva vittnen”
Gängexperten Maria Wallin menar att tystnadsnormer får omfattande k...