Jan Yngve Magnusson

Socionom, nätverksledare och behandlare i socialtjänsten

7 jun 2021

7 jun 2021

Debatt: Livsvärden slukas av systemvärlden inom socialtjänsten

Stark betoning på utredning och dokumentation gör att vi missar den ­hjälpsökande och viktiga resurser inom nätverket, skriver socionomen Jan Yngve Magnusson.

Jan Yngve Magnusson

Socionom, nätverksledare och behandlare i socialtjänsten

7 jun 2021

7 jun 2021

Jürgen Habermas, tysk filosof och sociolog, skriver i sin bok Kommunikativt handlande om skillnaden mellan livsvärlden och systemvärlden. Livsvärlden beskriver han som familjen, släkten och vännerna med de nära, långvariga relationerna medan systemvärlden är de professionellas värld som mer präglas av byråkratiska, tekniska eller administrativa rutiner. 

LÄS MER: Socialtjänsten replikerar: ”I den bästa av världar smälter de ihop”

Habermas menar att när dessa världar möts så riskerar systemvärlden att kolonisera livsvärlden. Kolonisering innebär att livsvärlden tvingas anpassa sig till systemvärldens språk, rutiner och tolkningar. Som behandlare inom socialtjänsten i Göteborg är jag en del av denna kolonisering. 

Jag vill i den här artikeln dels ­beskriva hur koloniseringen går till rent praktiskt och vad den får för ­konsekvenser. Jag vill också beskriva den motsatta processen. 

Hur ser koloniseringen ut i praktiken?

Vid socialtjänstens gräns finns det ofta en eller flera mottagningsgrupper, grindvakter, som gör bedömningar om vem som har tillträde och vem som kan avvisas. Tjänstemän som kräver ­kvitton, bankkontoutdrag eller ansökningar på speciella blanketter. Människor blir till klienter genom att anhängiggöras, definieras eller föras mellan olika tjänstemän inom förvaltningen där de får berätta sin historia flera gånger. En människas livsberättelse förvandlas med tiden ofta till en fråga om vilka specifika professionella insatser som organisationen kan tillhandahålla. 

Genom utredningen skaffar sig socialsekreteraren ett tolkningsföreträde över vad problemen handlar om, vad som bör göras. Beställare- ­utförar­modellen skapar en tydlig ­selektering mellan hjälp och ­behandling. På pappret skall klienten vara delaktig och formulera sin syn på vad som är viktigt i varje steg i denna process, men i praktiken sker det ofta på organisationsspråk och genom organisationens struktur eller rutiner.

Hur påverkar detta kvaliteten i det sociala arbetet?

Min mening är att ­klientifieringen och den ­starka ­betoningen på att utreda och ­dokumentera gör att man i många fall missar att komma igång när den hjälpsökande människan är i kris och som mest mottaglig för hjälp. Likaså missar man att mobilisera viktiga resurser inom nätverket. Bristen på kontinuitet tröttar ut och frustrerar liksom att bli hänvisad till andra specialiserade selekterade resurser inom eller utanför organisationen.

Hur skulle den motsatta processen se ut – att systemvärlden närmar sig livsvärlden? 

När en människa söker hjälp ser man från socialtjänstens sida till att tidigt och smidigt skapa samarbete och samverkan med den ­hjälpsökande människans professionella och privata nätverk. Det sker genom nätverksmöten där det också går att skapa en samordnad individuell plan (SIP).

I dessa samtal formuleras problemen, historien och sammanhanget av det privata nätverket medan yrkeshjälparna i det professionella nätverket lyssnar och reflekterar.

Nätverksmötet är alltid till en ­början förutsättningslöst. Man strävar efter att skapa dialog av hög kvalitet. Det som uppfattas som svårt eller problematiskt kan i bästa fall lösas eller lösas upp när god relation och ny gemensam förståelse skapas.

Kontinuitet går att skapa genom att den första kontaktpersonen inom socialtjänsten tar ansvar för att finnas kvar under hela hjälpprocessen. Det är den hjälpsökande människan själv som förfogar över sin egen förändring och den sker i den takt som det är mänskligt möjligt.

Undersökningar i Finland visar att människor med svåra allvarliga psykiska problem eller samsjuklighet kunnat återgå till arbete eller studier i mer än 80 procent av fallen genom nätverksmöten med öppen dialog där systemvärlden låtit livsvärlden få bestämma över innehåll och takten i det sociala arbetet.

Med tanke på vilken kvalitetshöjning det går att nå i det sociala arbetet med enkla medel är det märkligt att vi inom socialtjänsten i Sverige fortsätter låta systemvärlden kolonisera livsvärlden. Hur gör vi för att förändra detta?

Jan Yngve Magnusson, socionom, nätverksledare och behandlare i socialtjänsten

 

Läs mer

Kriminalitet
14 okt 2020

Så får kriminella hjälp till ett nytt liv

Sprängladdningar i bostadsområden och dödsskjutningar på öppen gata...

Socialt arbete
30 sep 2022

Utmaning att hålla stödjande samtal via chatt – här ger experten tips

Samtalsstöd genom chatt är ett lättillgängligt sätt för stödsökande...

Nyheter
29 sep 2022

Ny lagstiftning som rör frivården ska mildra överbeläggningen på landets anstalter

Kriminalvårdens verktygslåda har adderats med ny lagstiftning som r...

Läs även

Debatt
20 maj 2022

Slutord: ”Maria Kjellgren och jag har mycket gemensamt”

Sophie Ekman Wretlind svarar på repliken av Maria Kjellgren.

Replik
19 maj 2022

Replik: ”Dr Wretlind ger ett ensidigt perspektiv av elevhälsa”

Jobbet med att förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga görs inte...

Debatt
9 maj 2022

Debatt: ”Barn är mer än potentiella brottsutövare”

Det räcker inte att diskutera hur rekrytering till kriminella gäng ...

Krönika
9 maj 2022

”Tystnadskultur tvingar duktiga medarbetare att bli passiva vittnen”

Gängexperten Maria Wallin menar att tystnadsnormer får omfattande k...

Debatt
26 apr 2022

Ett familjehems vardag – om att uppleva ett sammanbrott

Är det någon som undrar varför vi har brist på familjehem? Inte jag...

Debatt
8 apr 2022

Sophie Ekman Wretlind: ”Vi måste återinföra skolhälsovården”

Avskaffandet av skolhälsovården har fått ödesdigra ­konsekvenser fö...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.