”Har precis pratat klart med grannen, han som alltid är så trevlig. Låser upp ytterdörren och ropar ”Hej, älskling!”. Han svarar inte, jag hör att han är på väg mot mig i hallen. Jag hör på hans steg att han är arg, stegen närmar sig mig. Jag börjar hyperventilera, min hjärna snurrar, vad har jag gjort för fel nu? tänker jag.
Hinner inte tänka klart, slaget slår mig rakt i ansiktet. Jag ber om förlåtelse fast jag inte vet vad jag ber om förlåtelse för. Han tar tag i mig, slänger ner mig på golvet och spottar på mig innan han vänder ryggen mot mig och sakta går bort. Och jag ber om förlåtelse igen. Lägger mig i fosterställning, då kommer han in igen och omsluter mig i sin famn. Han säger att han älskar mig, tar min hand och hjälper mig upp.
Han kramar mig och säger förlåt, jag kramar honom tillbaka. Han säger att jag måste förstå att det inte är okej att prata med grannen på det sättet, han kan uppfatta mig som flörtig. Lovar att jag inte ska prata med grannen igen. Jag har bara pratat lite för trevligt och det är mitt fel att han blev arg. Jag måste sluta att vara så trevlig! Jag måste sluta prata med grannen!”
Detta är Angelicas berättelse, en av alla de kvinnor som till slut vågade söka stöd och hjälp hos socialtjänsten. Det tragiska i denna berättelse är att Angelica idag lever med stora fysiska handikapp efter att hennes kille misshandlade henne svårt:
Tyvärr avslutades Angelicas placering på det skyddade boendet abrupt av socialtjänsten. De fick höra att Angelica ringt sin kille när hon var placerad på det skyddade boendet. Socialtjänsten tyckte då att Angelica inte var delaktig i sin egen skyddsplanering och därmed inte i behov av skydd. Detta gjorde att Angelica inte såg sig ha något annat val än att flytta tillbaka till sin tidigare lägenhet – i den bodde även hennes man. Där och då skedde misshandeln som socialtjänsten möjliggjorde – på grund av okunskap om ett ämne de dagligen arbetar med.
Idag är kompetensen om våld på relationsvåldsenheterna över lag svag. Socialsekreterarna måste ha kompetens om våld. Förutom socionomutbildningen behöver de ha vidareutbildning i ämnet och djup kunskap om våldets normaliseringsprocess och våldsutsatta kvinnors uppbrottsprocesser. Kunskapen om våldets psykiskt nedbrytande mekanismer och att det är genom dessa som våldet normaliseras är också viktigt.
Ambivalens är ett nyckelord som bör förstås. Kvinnan har två jag; ett som har internaliserat mannens världsbild, hon bär hans skuld och skam, och ett som kräver rehabilitering. Att bli våldsutsatt är att bli berövad sig själv. Kvinnans olika känslor för mannen – kärlek, rädsla och hat – flätas samman. Saknad kan uppstå liksom rädsla och hat.
Det var vad som hände med Angelica. Hon höll på att genomgå de olika stadierna i uppbrottsprocessen. Hade socialtjänsten haft kunskap om dessa hade de inte tagit beslutet att avsluta hennes placering.
För att komma framåt i debatten om våld och vad det är, behöver vi se över benämningen skyddat boende. Benämningen är problematisk då den talar om att man ska placera en våldsutsatt på ett boende som arbetar med att skydda. Till viss del är skyddet en aspekt av själva syftet, kvinnan skall skyddas på ett säkert boende. Det kvalificerade stödet ges inget utrymme i den benämningen. Som att det inte är viktigt.
Jag skulle vilja ändra namnet till Traumaboende. Alla kvinnor som placeras kämpar med att förstå vad som hänt precis som man gör vid ett trauma. Man behöver förstå. Socialsekreterare med liten kompetens om våld tenderar att ”låsa fast” sig vid benämningen skydd och arbetar enbart utifrån den vinkeln. Då får inte den våldsutsatta rätt hjälp och stöd för att kunna ta sig ur våldsspiralen. Traumaboendets specifika stödinsatser skulle bidra till att minska våldsspiralen och steg för steg hjälpa till att bygga ett nytt liv.
Tycker du, att du som socialsekreterare på en relationsvåldsenhet innehar en gedigen kompetens om våld? För att förstå våldet, behöver du kunna bygga relationer med dina klienter. Var ödmjuk!
Anna Dahlöf, Verksamhetschef Ayanna Home AB
