Maria Lundberg

Socionom

1 jul 2021

Simone Siefker

Socionom

1 jul 2021

1 jul 2021

Debatt: Att lyssna på barn i familjehem

”Hur gör vi vården rättvis för placerade barn?”

Alla familjehemsplacerade barn ska kunna uppleva sin socialsekreterare som en "mamma" – någon man kan lita på, som ringer tillbaka och finns där som stöd. Men förutsättningarna skiljer sig mellan ­kommunerna. FOTO: Getty Image

DEBATT Hur kan vi göra vården för familjehemsplacerade barn mer rättvis och jämlik när förutsättningarna skiljer sig så mellan ­kommunerna, undrar socionomerna Maria Lundberg och Simone Siefker i en debattartikel ställd till socialstyrelsen.

Maria Lundberg

Socionom

1 jul 2021

Simone Siefker

Socionom

1 jul 2021

1 jul 2021

Rapporten Att lyssna på barn i familjehem beskriver hur barn och ungdomar upplever olika bilder av sin kontakt med socialsekreteraren. Vissa upplever socialsekreteraren ”som en mamma” som är både behjälplig med diverse saker och tillgänglig. Tyvärr får inte alla barn och ungdomar dela denna upplevelse, exempelvis uttrycker ett barn följande:

”Jag känner att jag inte kan lita på henne, jag får alltid sitta och vänta på att hon ska ringa tillbaka till mig och när hon säger att hon ska ringa tillbaka till mig ett visst datum så gör hon inte det” (flicka 15-17 år).

LÄS MER: Replik:Vi har ett ansvar att stötta kommunerna 

En reflektion när vi läst rapporten handlar om barnens/ungdomarnas upplevelser och olika organisationer inom socialtjänsten. Exempelvis skiljer sig arbetsuppgifterna och socialsekreterarnas roller, där socialtjänster i vissa kommuner är specialiserade medan andra kommuner har en bredare ansats. I den specialiserade organisationen är arbetet uppdelat i en utredningsgrupp och en grupp som följer upp insatsen, medan den bredare ansatsen innebär att samma socialsekreterare har ansvar för både utredning och uppföljning av insatsen.

Enligt oss är några av fördelarna med den bredare ansatsen följande: barnet/ungdomen behöver inte berätta sin berättelse för flera personer. Den redan etablerade kontakten mellan barnet och socialsekreteraren finns kvar och kan stärkas ytterligare under hela processen. Personkontinuitet utgör en fördel för dessa barn som annars behöver träffa olika aktörer hela tiden. Studier visar att relationen mellan barn/unga och socialsekreterare har betydelse för insatsens effektivitet. Vi vill även belysa en annan viktig dimension, arbetsbelastningen för socialsekreteraren får inte vara alltför hög om denne ska ansvara för både utredning och uppföljning av insats. Yrkesverksamma har i den offentliga debatten (jfr: Därför lämnar jag mitt jobb i socialtjänsten) påtalat organisatoriska hinder.

Enligt oss är några av fördelarna med den specialiserade ansatsen följande: skulle relationen mellan barnet och den utredande socialsekreteraren inte fungera så kan ett byte innebära möjligheten till en bättre fungerande relation. Socialsekreteraren får mindre arbetsbelastning och hinner lägga ner den tid på barnet/ungdomen som behövs.

Vi önskar att Socialstyrelsens rapport även skulle ha lyft den eventuella relationen mellan barnens/ungdomarnas uttryckta nöjdhet med kontakten med socialsekreteraren och socialtjänstens organisation. Dessutom skulle vi önskat att rapporten belyst hur organisationen sett ut i de fall där barnen/ungdomarna har uttryckt att de haft bristande tillit och svårigheter att få kontakt med socialsekreteraren. Vår utgångspunkt är att arbetsbördan för socialsekreteraren är en troligare förklaring till bristande återkoppling snarare än bristfälligt engagemang.

Socialtjänsten har ett tydligt uppföljningsansvar, detta framgår av 6 kapitlet 7 b § Socialtjänstlagen: ”Socialnämnden ska noga följa vården av de barn och unga som vårdas i ett familjehem, jourhem, stödboende eller hem för vård och boende”. Därmed är uppföljningen av vården av barn/unga en prioriterad uppgift för socialtjänsten, men vi vill hävda att det är politiken som behöver skapa organisatoriska förutsättningar för att socialsekreterare ska kunna arbeta i enlighet med lagstiftningens ambitioner.

Sammanfattningsvis, alla barn och unga bör få uppleva socialsekreteraren ”som en mamma” som hör och ser dem, alltid har tid och finns tillgänglig för dem. Nu finns barn och ungdomar som upplever sig bortglömda av sin socialsekreterare och känner att denne inte har tid för dem. Alla barn är barn i samma system och i ett system som ska främja likabehandling. Det ska inte spela någon roll vilken kommun man tillhör när man tar emot en insats från socialtjänsten, det är det som kallas rättssäkerhet och det är det minsta vi kan ge våra barn och ungdomar.

Vår fråga till Socialstyrelsen är: Hur kan vi göra vården mer rättvis och jämlik?

Läs även

Debatt
1 jul 2021

Socialstyrelsen replikerar: ”Vi har ett ansvar att stötta kom...

REPLIK Hög arbetsbelastning och organisatoriska omständigheter i kommunen kan utgöra hinder för socialsekretaren i det relationskapande arbetet, replikerar Socialstyrelsens Pia Kyhle Westermark och Johanna Kumlin.

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.