Efter att ha verkat i socialt arbete i över fyra decennier som yrkesverksam socialsekreterare och forskare, känner jag en djup oro över socialsekreterares arbetsvillkor. Har alla socialsekreterare verkligen resurser nog för att möta de krav som ställs på socialtjänsten? Vad händer med våra socionomer som har förväntningar på sig att vara samhällets yttersta skyddsnät när de som individer offentligt skuldbeläggs för brister som egentligen hör hemma i välfärdssystemets struktur?
Samhällsdebatten kring socialsekreterares yrkesutövande har under de senaste åren präglats av hat, förnedrande vokabulär och ett stort misstänkliggörande. Yrkesgruppen anklagas på bred front i sociala medier för ett otillbörligt maktutövande där de på fabricerade grunder söndrar familjer och tvångsomhändertar barn. Men anklagelserna handlar lika ofta om det omvända; varför ingrep inte socialtjänsten när barnen for illa i sin hemmiljö? I sociala medier uttrycks också missnöje från mammor eller pappor som fått umgängesförbud utfärdat av socialtjänsten, eller personer som fått avslag på försörjningsstöd.
Desinformationskampanjen år 2021, där den svenska socialtjänsten anklagades för att omhänderta muslimska barn enbart på grund av deras nationalitet försvårade socialsekreterares arbete. Den bidrog också till att många socialsekreterare i dag behöver utföra sitt arbete under polisbeskydd. Aktuell forskning visar att socialsekreterare känner rädslor och osäkerhet i arbetet, vilket kan leda till ett passivt förhållningssätt i ärenden som kräver genomtänkta och snabba beslut.
Under 2025 verkar hot, hat och desinformation som skadar socialsekreterare och deras arbete ha antagit en annan karaktär. Nu handlar det inte bara om att socialsekreterare fattar felaktiga beslut. Många kommuner har svårt att hålla sina platsannonser fria från hatiska kommentarer där inläggen handlar om att socialsekreterare är kriminella, psykopater och narcissister.
När socialsekreterare försöker möta stormen genom att lägga ut informativa filmer om hur de arbetar med barn och familjer, och vilka stödjande insatser som finns att tillgå så möts de av hätska angrepp. Inte ens när socialsekreterare försöker flagga för svåra arbetsförhållanden undslipper de hatstormar och personangrepp. Det som gör den nuvarande situationen än mer problematisk är att personer i ledande ställning på nationell nivå inte drar sig för att skaffa populistiska poänger genom att offentligt kritisera socialsekreterare eller de myndigheter som är avsedda att kvalitetssäkra och stödja socialtjänsten.
Det är ett stort problem när myndigheter gör fel vid myndighetsutövning och det ska inte förringas eftersom enskilda människor kan drabbas hårt. Samtidigt är det svårt att veta om socialsekreterare fattar fler felaktiga beslut än handläggare vid andra myndigheter. Myndighetsutövning handlar om att säkerställa rättssäkerhet och är ofta förenad med en ganska omfattande administrativ process. I dag menar många forskare och andra opinionsbildare att denna ”byråkrati” skadar eller hindrar det goda mötet med klienten. Men att värna om rättssäkerhet och samtidigt minska på administrationen är en paradox eftersom det kan innebära att fattade beslut blir mindre transparenta.
Socialsekreterares arbete behöver utföras i en miljö där det finns tillgång till kompetent vägledning som säkerställer att verksamhetens kontrollfunktioner åtföljs vid handläggning och dokumentation. Men att leda och organisera arbetet inom socialtjänsten är komplext och utmanande och arbetsmiljöriskerna är många, såväl för enhetscheferna själva som för den personal som de är ansvariga för.
Den mest oroväckande faktorn just nu är dock rapporter som visar att var femte kommun i Sverige står inför en försörjningskris och har därmed stora svårigheter att finansiera skola, vård och omsorg. Socialsekreterare vittnar om nedlagda öppenvårdsenheter och direktiv att begränsa antalet insatser. När resurserna inte är synkroniserade med de krav som ställs på arbetet och de behov som barn och vuxna uppvisar, tvingas socialsekreterare att hantera fullständigt orimliga situationer.
Samhället får inte bättre socialtjänst än det samhället är berett att betala för. Angrepp på yrkeskåren är i förlängningen ett angrepp på hela vårt demokratiska samhälle.
