Akuta bedömningar riskerar att bli fel då socialjourerna inte har tillgång till dokumentation i alla ärenden. Det skriver socionomen Mats Erkers i en debattartikel.
Socialnämnderna i Sveriges kommuner har en skyldighet att varje dag, dygnet runt, ha beredskap att kunna ingripa omedelbart till skydd för barn som far illa och för andra utsatta personer. För att säkerställa detta, har det blivit allt vanligare att många av Sveriges kommuner inrättat kommungemensamma socialjourer som verkar under kvällar, nätter och helger. Det handlar om akuta bedömningar och insatser som inte kan dröja till nästa vardag. Det är ett stort antal akuta ärenden som handläggs utanför kontorstid vid socialjourerna runt om i landet. Enbart Socialjouren Södertörn där jag arbetar, som täcker fyra kommuner med 334 000 invånare, handlägger omkring 6 500 ärenden varje år.
Men i sitt arbete saknar socialsekreterarna vid många av Sveriges kommungemensamma socialjourer fortfarande tillgång till de olika socialnämndernas verksamhetssystem. Det innebär att de vid den akuta handläggningen inte kan beakta vad socialnämnden redan känner till om den aktuella personen som är dokumenterat i personakten. Detta kan medföra att socialsekreterarna vid socialjourerna underskattar allvaret i situationen och att barn och andra utsatta, inte erhåller det akuta skydd eller de akuta insatser de kan ha behov av.
Erfarenheter vid Socialjouren Södertörn, som numera har tillgång till verksamhetssystemen och dokumentationen i tre av fyra kommuner, visar att i omkring 90 procent av alla orosanmälningar gällande barn som kommer in till Socialjouren finns redan dokumentation i barnets personakt.
Dokumentation kan gälla tidigare förekomst av våld i familjen, föräldrars missbruk, psykisk ohälsa, vård utanför hemmet, hedersproblematik med mera. Tillsammans med vad som framkommit i anmälan och av annat underlag som går att inhämta akut, kan denna information vara helt avgörande för hur ärendet omedelbart handläggs vidare. Det kan till exempel avgöra om ett skyndsamt hembesök framstår som nödvändigt för akut bedömning av skydd. (Se JO 2021-10-18 Dnr.1188-2020 samt JO 2020-05-11 Dnr.5219-2018 Om begränsningar för socialtjänsten att göra hembesök på eget initiativ, om inte en nödsituation bedömts föreligga.)
Mats Erkers är socionom sedan 1986 och arbetar sedan 2008 som socialsekreterare vid Socialjouren Södertörn i södra Storstockholm och är aktiv i nätverket för Sveriges Socialjourer (tidigare Riksföreningen Sveriges socialjourer. Foto: Privat
När socialjouren saknar tillgång till relevant dokumentation, finns en risk att socialsekreterarnas bedömningar, även vid genomförande av hembesök, inte blir så träffsäkra och utförda på ett sådant tryggt sätt som annars vore fallet. Om tidigare våld mot barnet finns dokumenterat kan det till exempel vara viktigt att socialsekreterarna är observanta på blåmärken eller andra skador hos barnet och att socialsekreteraren pratar enskilt med barnet. Om en förälder har dokumenterade episoder med psykisk ohälsa kan detta vara ett observandum, liksom om det förekommer hedersproblematik i familjen.
När socialsekreterarna inte har tillgång till dokumentationen av redan känd problematik i familjen, ökar alltså riskerna att hembesök och andra adekvata utredningsåtgärder inte vidtas och att akuta bedömningar och beslut blir mer otrygga och mindre träffsäkra.
En annan konsekvens kan vara att även socialsekreterare utsätts för ökade risker för hot och våld. Det kan till exempel handla om att göra ett akut hembesök i en familj där en förälder hos socialnämnden har en dokumenterad historik av med psykisk instabilitet, våld och hot mot tjänstemän. Socialsekreterare vid socialjour kan då utsättas för risker som är väl kända av socialnämnden men otillgängliga för de socialsekreterare som akut åker hem till familjen utanför kontorstid.
Det är i mitt tycke uppseendeväckande att dessa missförhållanden kan fortleva i vårt digitaliserade samhälle när vi vill värna om rättssäkerhet och skydd för utsatta personer och om arbetsmiljön för dem med samhällsviktiga arbeten. Rättsvårdande myndigheter som IVO, Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket bör ta ett ökat ansvar i dessa frågor och tydligare ange för socialnämnderna i Sveriges kommuner vilka spelregler som gäller för en rättssäker socialtjänst och en säker arbetsmiljö.
