Carina Kihström

Socionom och samhällsplanerare med erfarenhet av arbete med barn och familj inom socialtjänsten samt äldreomsorg.

22 sep 2021

22 sep 2021

Debatt: Hur ska samhället tillgodose barnets bästa?

Att se till barnets bästa och samtidigt vara stöd till föräldern med en intellektuell funktionsnedsättning kan i vissa fall vara problematiskt, skriver socionomen Carina Kihlström.

Carina Kihström

Socionom och samhällsplanerare med erfarenhet av arbete med barn och familj inom socialtjänsten samt äldreomsorg.

22 sep 2021

22 sep 2021

När jag tog min socionomexamen 2001 var diskussionen kring föräldrar med psykisk ohälsa och intellektuella funktionsnedsättningar livlig. Jag kommer ihåg Lisbeth Pipping som företrädde den ena sidan. Hon berättade om sina erfarenheter av att ha vuxit upp med en mamma med intellektuella funktionsnedsättningar och hur detta hade påverkat hennes uppväxt på ett negativt sätt. Sedan fanns det en annan sida som menade att det inte finns några större bekymmer utan samhället kan ge stöd och kompensera. Som jag kommer ihåg det önskade Pipping att samhället hade gripit in på ett mer kraftfullt sätt, och att det bästa för henne och hennes syskon inte självklart hade varit att bo kvar tillsammans med sina föräldrar. 

Den senaste tiden har denna fråga fått förnyad fart hos mig. Barnkonventionen är numera lag och artikel tre gör gällande att utöver att alltid beakta vad som bedöms vara det bästa för barnet, ska de tillförsäkras att de får det skydd och omvårdnad som behövs för dess välfärd, hänsyn taget till föräldrarnas rättigheter och skyldigheter. Artikel sex påtalar vikten att säkerställa barnets utveckling. För mig är det förenat med barns bästa att växa upp tillsammans med sina föräldrar. Dock finns det både undantag och gråzoner som gör det hela mer problematiskt. För mig är en av dessa gråzoner föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning. För föräldrar utan denna diagnos finns förhoppningsvis en utvecklingspotential medan denna saknas för föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning. 

Som med allt socialt arbete finns variationer. Det finns föräldrar med lindrigare intellektuella nedsättningar och det finns de med mer uttalade svårigheter. Det finns också föräldrar som har insikt i sina begränsningar och det finns de som saknar denna insikt. Så långt skiljer de sig inte från föräldrar utan aktuella nedsättningar, men en konsekvens som jag fått erfara i mitt arbete med föräldrar som har intellektuella funktionsnedsättningar är att deras kognitiva förmågor är och förblir som de är. Visserligen går de att kompensera till viss del då det finns verktyg och strategier att använda, men ett barns utveckling och behov kan komma att kräva så mycket mer än så. 

Ett exempel jag tänker på efter att ha arbetat med dessa föräldrar är att de kan lära sig vissa strategier i en del specifika situationer, men eftersom livet är fyllt med oändliga variationer är det omöjligt att förutse alla situationer som kan tänkas uppkomma. Så länge föräldrarnas kognitiva begränsningar är milda och barnen små kan samhällets insatser kompensera den bristande föräldraförmågan, men hur ska vi agera när barnen blir äldre och deras behov kräver flexibilitet och kognitiva färdigheter hos föräldrar som saknar detta? 

Ett annat exempel kan vara när föräldrarna saknar insikt i sina begränsningar och samtidigt har barn med egna svårigheter som ställer ytterligare krav på föräldrarnas förmågor. Att tillgodose behov hos barn med särskilda svårigheter kräver än mer av föräldrarna, vilket blir en kraftigt försvårande faktor för föräldrar som saknar insikt i sina egna begränsningar. Det blir försvårande när föräldrarnas nedsatta kognitiva förmågor påverkar barnets möjlighet till omvårdnad som det har behov av och rätt till. Och det blir än svårare när vi socialsekreterare inte lyckas förmedla behovet av stöd i föräldraskapet. Till detta kommer det faktum att frågan om intellektuella funktionsnedsättningar är väldigt laddad. Ingen vill sakna kognitiva färdigheter! 

Finns en gräns för hur mycket samhället ska eller bör kompensera föräldrarnas bristande förmågor eller ska vi avsätta resurser även om det innebär en kompensatorisk insats motsvarande heldygnsvård? Barnkonventionen säger att vi ska tillförsäkra barns bästa, välfärd och utveckling men frågan är hur?

Läs även

Åsikter
18 okt 2021

Tystnadskultur – ett hot mot det professionella soci...

DEBATT Två socionomer om hur vi påverkas av tystnadskulturen inom k...

Debatt
28 sep 2021

Socialsekreterarens vardag: ”Jag vet var du bor…”

DEBATT Ingen vill bli utsatt för hot. Men när socialsekreteraren un...

Gängkriminalitet
14 sep 2021

”Socionomerna behövs i kampen mot gängkriminal...

KRÖNIKA Socionomerna måste ut i de mångkulturella förorterna och hj...

Debatt
9 sep 2021

Debatt: Diskriminering har många ansikten

Socionomer diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden. Nu efterly...

Krönika
19 jul 2021

”Storheten ligger i hur vi lyckas stötta varan...

Utrikeskorrespondent Magnus Falkehed om IS-barnen som är misstänkli...

Debatt
9 jun 2021

Staten måste säkra finansieringen av personliga ombud

Staten måste höja anslaget så att personliga ombud kan fortsätta va...

Missa inget!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och håll dig uppdaterad om aktuellt från Socionomen.