Utredaren: Stora brister i arbetet mot dödligt våld

– Socialtjänsten måste göra det som åligger dom. Men också göra det i samverkan med andra aktörer som polis, skyddsboenden och sjukvård – och faktiskt följa upp om insatserna är tillräckliga. ’Funkar det här kontaktförbudet?’ Då krävs att man till exempel har en dialog med polisen, säger Moa Mannheimer, en av utredarna till rapporten Socialstyrelsens utredningar av vissa skador och dödsfall 2018-2021 som släpptes under måndagen.

I rapporten har Socialstyrelsen utrett 75 ärenden där barn och vuxna avlidit till följd av brott under åren 2028- 2021, och identifierat ett 30-tal brister i samhällets insatser. I en majoritet av fallen har både brottsoffer och gärningspersoner haft omfattande kontakter med olika samhällsaktörer, men inte fått det stöd som behövdes.

– Det här handlar om både våldsutsatta och gärningspersoner. Ofta har de här familjerna komplexa svårigheter med exempelvis en psykiatrisk diagnos eller missbruksproblem. Socialtjänsten gör ofta rätt saker och brottsoffret kanske får insatser genom barnenhet eller vuxenenhet, men insatserna är inte tillräckliga. För att bygga rätt stödinsatser behövs ett ännu bättre samarbete mellan aktörer och att insatserna följs upp.

Rapporten pekar även på att socialtjänsten inte alltid inleder utredningar om barn trots allvarliga problem som kan föranleda åtgärder. Eller så har man inte följt upp ett barns situation efter avslutad utredning. Varken socialtjänst eller hälso- och sjukvården ställer heller frågor om våldsutsatthet, trots att en person kan ha berättat om en konfliktfylld relation eller om att partnern var aggressiv.

Moa Mannheimer säger att det finns brister i implementeringen och att regleringar inte alltid efterföljs. Här bör man titta vidare på om organisationen har förutsättningar att göra det, och om det finns tillräckligt med resurser, men även hur rutinerna på det enskilda socialkontoret ser ut.

– Man måste också komma ihåg att motivationen i de här familjerna ofta tryter. Hur kan man bygga en lättillgänglig organisation så att klienten slipper vänta flera veckor på nästa tid. Här behöver vi bygga system som är hållbara. Hur säkrar man att mötet verkligen bli av? Framför allt när man som förälder har tappat motivation och tilltro till myndigheter, eller kanske flyttar mellan olika kommuner. Hur följer vi upp. Hur gör vi de facto för att skapa förändring, resonerar Moa Mannheimer.

I de flesta barnärenden är det föräldrarna som sviktar. Barnen försummas och föräldrarna kämpar och försöker men misslyckas ändå.

– Vad har vi då att erbjuda? undrar Moa Mannheimer och fortsätter:

– Eller när föräldrarna tackar nej till insatser och vi inte kan vidta tvångsåtgärder och det allra värsta händer. Här är det flera saker samtidigt som måste samverka och det ställer väldigt höga krav på att organisationen, även om det är svårt att få resurserna att räcka. Framskjutandet kan gå väldigt illa och det räcker inte bara med nya ramverk. Hur gör vi för att implementera allt?

Rapporten är nedslående läsning, där det sista vi vill ska inträffa, ändå inträffar. Här har Socialstyrelsen ett stort ansvar att hjälpa och vägleda landets socialtjänst i de metoder som faktiskt finns.

– Vår uppgift är att ge så bra underlag som möjligt med bra verktyg och kunskap. Men det måste också förankras i verksamheten. Vi vill också att skyddsnätet håller i alla led. Här måste socialtjänsten se till att arbetet med andra aktörer kommer till stånd.

Socialtjänstens brister i ärenden som rör barn