Barndomsskildring om skam och tystnad i Annika Tibblins nya roman

Utåt ser allt fint ut. Familjen består av två barn, en pojke och en flicka, och två föräldrar som är läkare. Men barnen försummas och utsätts för övergrepp, även av sexuell karaktär. Och det är mamman som är förövaren. När mamman försöker köra ihjäl sig själv och hamnar i koma börjar dottern, som då är i 20-årsåldern, skriva om sina minnesbilder för att försöka förstå och försonas med vad som hänt.

Varför ville du skriva den här boken?

– För att den här typen av våld och övergrepp existerar, men det är så lite skrivet om det. Det är så tabu att mammor begår övergrepp på sina döttrar, och är kanske mer oförklarligt både för barnet som utsätts och för omgivningen.

– Sen ville jag också skildra att barn i välbeställda familjer också kan fara väldigt illa, men att människor runt barnet tyvärr sällan ser eller förstår det.

Hur var det att skriva om det här svåra ämnet?

– Periodvis var det tungt, väldigt tungt. Speciellt de mer traumatiska scenerna. Andra delar som handlar om natur och vänskap, var härliga att beskriva. Boken är skriven så att det inte bara ska vara hemskt, huvudpersonen har mod, nyfikenhet och ett inre driv. Hon vill förstå.

Vad är det för skillnad om förövaren är ens mamma, jämfört med andra släktingar?

– Jag hörde en gång en psykolog som uttryckte det bra. Han sa att om man utsätts av en manlig släkting så blir en gren kapad, men är mamman förövaren så blir hela stammen rutten. Det finns också forskning som visar att barn till akademiker som blir försummade kan må väldigt dåligt av att inte bli sedda.

– Därför är det så viktigt att kunna vara den där ”signifikanta andre”, den som ser och uppmärksammar ett barn du känner oro för, kanske för att hen har återkommande magont, huvudvärk, skolkar ofta, är undvikande eller har självskadande beteende.Det kan vara livsavgörande att känna att någon bryr sig på djupet.