För många unga är stödet från anhöriga en viktig del när man ska ge sig ut i vuxenlivet och börja ta sig fram på egen hand. Vetskapen om att det finns vägledning i svåra frågor, ekonomisk uppbackning om något skulle gå fel eller ett hem att temporärt återvända till, erbjuder både trygghet och möjligheter. Men så är det inte för alla. Bland de unga som omhändertagits av samhället, där familjehem och jourhem avlöst varandra, är det många som får göra den resan helt själva.
Enligt en ny rapport som SOS Barnbyar har presenterat brister sex av tio svenska kommuner i stödet till omhändertagna ungdomar i övergången till vuxenlivet. Petra Nyberg, programchef på SOS Barnbyar, pekar på stora skillnader mellan unga med normala förutsättningar och unga som varit omhändertagna, och som dessutom är skrivna i en kommun där stödet i det närmaste är obefintligt.
– Om man tänker sig en ungdom som lever hos sin familj så är övergången till vuxenlivet ett ganska utdraget stadie. Man testar, söker jobb, hittar något en tid, kanske kommer tillbaka hem igen ett halvår, för att sedan kanske testa studier istället. För ungdomar som varit placerade på HVB-hem eller i familjehem blir det väldigt abrupt när placeringen tar slut. Helt plötsligt ska du fixa hela övergången till vuxenlivet direkt, utan möjlighet att prova eller komma tillbaka, säger hon.
– Det gäller allting, studier, arbete, hitta sammanhang, hitta sociala relationer. Andra ungdomar kan ta hjälp av mamma eller pappa när det gäller nätverk, att hitta första jobbet, få en praktikplats eller få råd kring vilken utbildning man ska hoppa på.
En orsak till att stödinsatserna skiljer sig så pass mycket åt mellan kommunerna är att lagstiftningen är otydlig, förklarar Petra Nyberg. Detta i kombination med det kommunala självstyret. Till skillnad från exempelvis Norge, som har en tydligare nationell lagstiftning där stöd erbjuds till alla unga som varit omhändertagna, så blir stödet i Sverige avhängigt på lokala bestämmelser.
– Lagen säger att kommunerna bör ta ett ansvar, men den specificerar inte hur och den går inte närmare in på vilken sorts insatser som krävs. Det gör att det lämnas ut till tolkning och då gör ju kommunerna det som socialnämnden tycker är viktigt.
SOS Barnbyar lyfter fyra kategorier där man vill se att stödet förbättras. Det är inom 1) studier och arbete, 2) psykisk och fysisk hälsa, 3) nätverk och sammanhang, och 4) samhälle och bostad.
– Det vi märker att många unga funderar på när de själva vet att dagen börjar närma sig handlar just om boendefrågan. Det är det mest akuta, man måste ha någonstans att sova liksom. Sedan följer de andra frågorna efter det, säger Petra Nyberg.
– Vi skulle önska att det fanns en insats på plats som kunde stötta dem lite flexibelt under en längre tidsperiod i alla de här frågorna. Det ska inte bara vara en extra kompis eller en extra vuxen, utan någon som faktiskt har kunskap om socialt arbete och som kan stötta ungdomarna genom hela den här processen.
Om man inte reglerar detta, inte förbättrar stödet, vad ser ni då att det kan få för konsekvenser?
– Där är forskningen väldigt tydlig och det är det som är så läskigt. Forskningen säger att det finns stora överrisker för den här gruppen, tio gånger högre risk att bli bidragsberoende, åtta gånger högre risk att hamna i kriminalitet, sju gånger högre risk för narkotikamissbruk. Nu säger jag inte att alla ungdomar hamnar där, de allra flesta går det bra för. Men riskerna är stora och det är en extra sårbar grupp som också varit sårbara under sin uppväxt.
Hur upplever ni att den här frågan prioriteras på den politiska dagordningen?
– Det är sorgligt men den finns ju inte där. Det är ett väldigt stort fokus på straff och gängkriminalitet, men utan att man tittar på orsakerna bakom. Vi skulle mycket hellre se att man lyfter det långsiktiga och förebyggande arbetet.
