Fråga: Det finns vissa ärenden där man hamnar i limbo och inte kommer vidare. Jag får då ofta en känsla av att det är ett våldsärende. Alla vet ju att det är fel att slå sina barn men anledningen till att man inte alltid kan göra något i ärenden som handlar om våld, är att klienten inte vill säga att man utsatt sitt barn för våld. Det är lättare för föräldern att säga att man brister i uppfostran till exempel. Våldsärenden är svåra att jobba med just av denna anledning, att man många gånger inte kommer vidare. Dessa ärenden hamnar därför ofta i en gråzon för att man saknar samtycke till frivilliga insatser, samtidigt som tvångslagstiftning inte är tillämpbart och många barn därför faller mellan stolarna. Hur ska man resonera i de här fallen?
Svar: Det här är ett återkommande dilemma, vilket bekräftas av resultat i forskningsstudien SAVE. Studien visar att endast tre av tio barnavårdsutredningar efter anmälan om misstänkt våldsutsatthet ledde till insatser och
att det är vanligt att vårdnadshavare inte samtycker till insatser trots att behov har framkommit. Enligt SAVE-studien ges samtycke till insatser i störst utsträckning för flickor med svensk bakgrund och i minst utsträckning till pojkar med utomeuropeisk bakgrund. Särskilt svårt är det att nå fram med stöd till barn i åldern 0–6 år.
Forskning saknas om vilken effekt olika arbetssätt har för att nå fram med stöd i större utsträckning i ärenden där det finns ett motstånd från vårdnadshavare. Men några saker skulle jag ändå vilja lyfta fram:
1. Att arbeta proaktivt och hitta ”motivationsfönster” i samband med anmälan och tidigt under utredningsprocessen. Exempelvis att arbeta medvetet med insatser tidigt i utredningen och/eller tidigt involvera andra i familjens nätverk. Flera exempel från praktiken tyder på att detta kan öka motivationen hos vårdnadshavare att även ta emot fortsatt stöd.
2. Att använda sig av möjligheten att besluta om uppföljning av barnets situation utan samtycke. Socialtjänsten har då rätt att under två månader ta kontakter och samtala med barnet.
3. Att möta föräldern i dess beskrivning av problematiken och samtidigt ställa raka och konkreta frågor om olika typer av våld både till barn och föräldrar. Oavsett hur föräldern vill benämna problematiken behöver frågor ställas för att ta reda på om det finns risk för våld eller svårigheter i uppfostran; Har föräldern positiv attityd till uppfostringsaga? Finns risk för våld vid konflikter med barnet på grund av stress, utmattning eller psykisk ohälsa? Finns tecken på att våldet är systematiskt och då ofta förknippat med våld mellan omsorgspersoner?
Birgitta Persdotter, universitetslektor i socialt arbete, Institutionen för sociala och psykologiska studier, Karlstads Universitet.
