Både sorgligt och hoppfullt på filmduken

Fahim – den lilla schackprinsen

Fahim och hans pappa är tvungna att fly från Bangladesh när det är ohållbart att vistas i hemlandet. Fahim är ett schackgeni i vardande och enda sättet att nå sitt mål är att ta sig till Paris. Den gruffige läraren Sylvain (Gérard Depardieu) tar honom under sina vingar samtidigt som Fahims pappa väntar på att en asylansökan ska godkännas.

Filmen är baserad på en sann historia och bitvis lite bomullsmjuk i kanterna. Samtidigt är det ett fint feel good-familjedrama om revansch och upprättelse. Schacket tar inte överhanden utan skildras som ett spel som likt livet (för att citera Sylvain) är ”ett krig mellan hjärnorna”. (Premiär 9 oktober)

Min dotter Gloria

Fransmannen Robert Guédiguian har varit en mästare på att skildra arbetarklassens Marseille sedan 1990-talet. Han har en förmåga att kombinera rörande empati med finstämdhet, melankoli och samtidigt få ut det bästa ur sin skådespelarensemble.

Senaste filmen är ett nedslag i en kämpande familjs vardag i utkanterna av kuststaden, de människor som glöms bort i dagens Frankrike och i förorter runt om i Europa. Arbetarstrejker, desperation, smygrasism, frustration och irrationella beslut gör att Guédiguians film nästan går över till att bitvis bli en socialrealistisk thriller.

Min dotter Gloria är ett lågmält dokument som trots sin sorgkantade inramning lämnar en relativt hoppfull bismak. (Premiär 9 oktober)