Hösten 2024 vittnade 26 socialsekreterare i Skärholmen om en ohållbar arbetssituation i ett öppet brev till förvaltningsledningen. De efterfrågade mer resurser till arbetet med barn och unga i kriminalitet. Några månader hade gått sedan 39-åriga Mikael hade skjutits till döds framför sin tolvåriga son. Samtidigt hade en rad chefer inom socialtjänsten i Skärholmen sagt upp sig. En av dem var Sandy Lundström.
– Vi hade haft sex eller sju skjutningar det året innan Mikael-skjutningen. Det var barn, det var dödlig utgång. Vi hade mycket att göra. Men det stora fokuset från ledningen låg ändå på en omorganisation som vi skulle göra, det fanns inte något fokus på vad som hände där ute. Det blev en väldigt konstig situation kring prioriteringar.
– Jag är inte för att man ska bryta budgeten. Men även om alla chefer kan göra en prognos för en budget kan ingen förutse nio skjutningar.
Det som skedde i Skärholmen var extremt, men det finns många andra fall, konstaterade Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR. Några exempel hon lyfte var beslutet i Staffanstorp där de anställda uppmanades av lokalpolitikerna att bryta mot lagen och politikerna i Gällivare som demonstrerade mot enskilda socialsekreterare för att påverka deras beslut.
Att som enskild socialsekreterare inte kunna stå bakom de beslut som ledningen fattar kan leda till stress, berättade Emma Fager, psykoterapeut och handledare.
– Den krocken man kan hamna i när en arbetsledare gör en annan bedömning än vad jag som medarbetare tycker är rätt och enligt lagstiftningen gör att man kan känna sig tvingad att rucka på sina gränser. Många brottas med det och frågar sig om de kan stå bakom beslutet som de ska skriva under.
Det viktiga i det läget är att ta en ordentlig diskussion med medarbetare och ge ordentliga förklaringar.
– Om man får höra floskler som att ’det får man stå ut med om man jobbar på soc’ eller liknande så skaver det i en.
Det viktiga är att inte lägga problembeskrivningen på individen, utan på organisationen, konstaterade Johanna Lundqvist, gruppchef på barn- och familjeenheten i Nacka kommun, och kallade det som hände i Skärholmen, där höga chefer gick ut i medierna och förklarade att det inte fanns några sparkrav för ”det ultimata sveket” mot medarbetarna.
Inför svåra beslut är det viktigt att bjuda in medarbetarna till en diskussion, sade Heike Erkers.
– Delaktighet är jätteviktigt, ta in professionen för att diskutera hur läget ska hanteras. På så sätt blir medarbetarna en del i att skapa en förändring.
Det kräver en organisation som ger cheferna förutsättningar att leda. Emma Fager berättade om möten med socialsekreterare som beskriver en sorg över att inte kunna utöva sitt jobb på så sätt som de önskar och som tvivlar på att de har valt rätt yrke. Hon varnar för att bara godta beslut man inte håller med om och gå vidare.
– Vi vill inte bara ha de socialsekreterare som utför arbetet som en maskin. Vi vill ha dem som känner och har empati, sade hon.
– Och vi behöver arbetsledare som är modiga och frågar medarbetarna: ’hur blev det här för dig?’ Även när de vet att medarbetarna inte håller med om beslutet. I den positionen behöver man som medarbetare bli validerad. Att få uttrycka sina känslor och bli bekräftad är väldigt hjälpsamt.
Även Johanna Lundqvist betonade vikten av att, som chef, stå för de beslut man fattar och våga prata med medarbetarna om det.
– Man måste våga ta hand om det och sitta med medarbetarna, förklara att vi hör dem och förstår vad de säger, men ändå stå för och förklara beslutet.
Och det viktiga då, menar hon, liksom Emma Fager, är att inte komma med floskler som chef.
– Som ledning måste man ha en struktur för att det är ett svårt jobb vi utför, vi omhändertar barn, vi möter hot och våld. Om man samtidigt som chef säger ’lite måste man tåla’… Nej, man ska inte tåla någonting.
