För tio år sedan bad statsminister Fredrik Reinfeldt (M) svenskarna att öppna sina hjärtan. I dag är tongångarna helt annorlunda och den psykiska ohälsan bland papperslösa ökar, särskilt bland ensamkommande.
Kristin Harning och Karin Fridell Anter. Foto: Olympia Hall & Jan Kwarnmark
Teamet bakom studien har arbetat uppsökande. Gruppen papperslösa är svår att nå men de har träffat kvinnor och män på verksamheter som Stadsmissionen.
– Många väljer att bara stanna hemma och flera har berättat att de är rädda att bli tagna av polis. De vågar inte gå ut. Konsekvensen blir ökad psykisk ohälsa.
LÄS OCKSÅ: Krönika: ”Det är hoppfullt att vi har makt att hjälpa och läka”
Egentligen finns det bara en sak som hjälper på riktigt, säger Kristin Harning: Att de får stanna i Sverige.
– Anledningen till att de är papperslösa skiljer sig från person till person men gemensamt är att deras erfarenhet av krig, tortyr, förföljelse och dödshot gör att det är bättre att stanna i Sverige, trots att den tillvaro de lever i här är ren misär. De far oerhört illa.
Hon konstaterar att de tidigare ensamkommande sticker ut bland övriga papperslösa.
– De flesta har varit välintegrerade. De har utbildning, de har ibland haft arbete och förstahandskontrakt på en lägenhet. Men så kommer nya regler och i princip över en natt förlorar de allt.
Exakt hur många i den här gruppen som stannar efter utvisningsbeslut är det ingen som vet men Karin Fridell Anter tror att det på nationell nivå kan röra sig om omkring 700 personer.
– De svenskafghaner som kan lämnar Sverige. Hittills har närmare 8 000 flytt till Frankrike och Tyskland. I Frankrike har föreningen LAMSF, som grundats av svenskar, räddat många liv genom att göra det franska rättsväsendet uppmärksamt på hur Sverige hanterat de ensamkommande.
Den lagändring som fått svårast konsekvenser för gruppen presenterades redan i juli 2016. Då ersattes de permanenta uppehållstillstånden av tillfälliga.
– Den ändringen ligger till grund för sårbarheten i gruppen, att man ständigt måste söka nytt uppehållstillstånd. När de fyllt arton kan de utvisas eftersom de inte längre är minderåriga, berättar Karin Fridell Anter.
Många som kom för tio år sedan blev också uppskrivna i ålder av sin handläggare på Migrationsverket, bara utifrån sitt utseende.
– Men vem kan med ögat avgöra om en ungdom är femton eller sexton år? Och de medicinska åldersbedömningarna avfärdades av expertis som ovetenskapliga men användes ändå.
Därefter har en rad lagändringar fortsatt att göra det allt svårare för gruppen att få det eftertraktade permanenta uppehållstillståndet.
– Vi har en grupp som genomlidit helt rättslösa asylprocesser, som försökt göra allt rätt men som aldrig kan andas ut. Vad kommer härnäst – vandelsprövning? Vad som helst kan hända. Alla är rädda: Vågar jag bli intervjuad i tidningen? Blir jag utvisad om jag kör för fort?
Karin Fridell Anter menar att pressen på den som försöker etablera sig på rätt sätt för att få ett permanent uppehållstillstånd är omänsklig.
– I dag kan du bli papperslös även om du har gjort allt rätt och är fullt integrerad. Alla mår otroligt dåligt i den otrygghet som råder, även den som har ett uppehållstillstånd.
